Det pågår en otroligt spännande tävling på min BDB.
http://bombom9999.bilddagboken.se/p/show.html?id=243237427&directlink=1
fredag 25 juli 2008
We are nowhere and it's now.
If you hate the taste of wine,
Why do you drink it till you're blind?
And if you swear that there's no truth and who cares,
How come you say it like you're right?
Why are you scared to dream of god,
When it's salvation that you want?
You see stars that clear have been dead for years
But the idea just lives on,
In our wheels that roll around,
As we move over the ground.
And all day it seems we've been in between,
the past and future town.
We are nowhere and it's now.
Why do you drink it till you're blind?
And if you swear that there's no truth and who cares,
How come you say it like you're right?
Why are you scared to dream of god,
When it's salvation that you want?
You see stars that clear have been dead for years
But the idea just lives on,
In our wheels that roll around,
As we move over the ground.
And all day it seems we've been in between,
the past and future town.
We are nowhere and it's now.
fredag 18 juli 2008
onsdag 16 juli 2008
måndag 14 juli 2008
Winnerbäcks kamerahistoria
"Jag älskar min kamera, jag fick hjälp av en fotograf som hette Jonas när jag köpte den och Jonas sa: Du måste ha en kamera som låter bra, den behöver inte låta högt men ljudet ska påminna om när en grind slår igen i ett amerikanskt fängelse, ett ödesmättat knyst som innebär att ögonblicket är fångat.”
lördag 12 juli 2008
fredag 11 juli 2008
Första semesterveckan
"Jocke, jag känner att det rycker lite i sprittarmen, vad känner du?"
Fredag så slutade jag lunch, blev önskad en lyckad semester av de flesta och blablabla allt det där.
Lördagen tog jag verkligen ledigt, gjorde minsta möjliga, såg Scrubs-maraton mellan 18-23:30
Söndagen spenderades på Liseberg.
Måndagen Planerades det en grillkväll men det blev inget av olika anledningar, Bror och Sara kom hem, fönsterbyte
Tisdag var det Lisebergsdags igen denna gång med de två ovannämnda och Patrik. Vi såg åsnemannen och körde nästan helt rätt.
Onsdagen var en PES dag och resultatet talar vi inte om mer än just en fantastisk 7-2 vinst.
Torsdagen hälsade jag på Amanda och såg hur hon bodde, senare hade jag en grillkväll hemma här och det kom en 10-15 pers, mer eller mindre inbjudna.
Idag fredag så ska jag om en timme till Linköping, "affärsmöte" och sen får vi se vad som händer. Lördag och söndag har jag inte en aning om. Måndagsklubben hägrar i veckan som kommer, sen kanske det tom blir lite stillsam semester, fast jag blir på tok för rastlös för det.
Fredag så slutade jag lunch, blev önskad en lyckad semester av de flesta och blablabla allt det där.
Lördagen tog jag verkligen ledigt, gjorde minsta möjliga, såg Scrubs-maraton mellan 18-23:30
Söndagen spenderades på Liseberg.
Måndagen Planerades det en grillkväll men det blev inget av olika anledningar, Bror och Sara kom hem, fönsterbyte
Tisdag var det Lisebergsdags igen denna gång med de två ovannämnda och Patrik. Vi såg åsnemannen och körde nästan helt rätt.
Onsdagen var en PES dag och resultatet talar vi inte om mer än just en fantastisk 7-2 vinst.
Torsdagen hälsade jag på Amanda och såg hur hon bodde, senare hade jag en grillkväll hemma här och det kom en 10-15 pers, mer eller mindre inbjudna.
Idag fredag så ska jag om en timme till Linköping, "affärsmöte" och sen får vi se vad som händer. Lördag och söndag har jag inte en aning om. Måndagsklubben hägrar i veckan som kommer, sen kanske det tom blir lite stillsam semester, fast jag blir på tok för rastlös för det.
måndag 7 juli 2008
Allt vettigt från lunarbloggen Part XII (The last one)
Det var 1981 och vi var panka. Allt vi hade var tusen sjutums singlar som våran manager hade pressat åt oss, plus några ynka ägodelar, i det främre rummet stod en skinnsoffa och en stereo som Tommy fått av sina föräldrar i julklapp. Tacket var fullt av små runda märken, för varje gång grannarna klagade på att vi väsnades svarade vi genom att banka i taket med kvastskaft och gitarrhalsar. Mattan var fläckig av alkohol, blod och brännmärken efter cigaretter, och väggarna var svarta av sot. Stället kryllade av ohyra. Om vi någon gång ville använda ungen måste vi sätta igång den på högsta värme säkert tio minuter i förväg för att ta död på den kackerlacksarmé som kröp omkring därinne. Vi hade inte råd med insektsmedel, så för att utrota kackerlackorna brukade vi ta hårspray, hålla en tändare för munstycket och grilla de jävlarna. Vi hade såklart råd med (eller råd att stjäla) viktiga grejer som hårspray, för man måste ha höjd på håret om man skulle ut på klubbarna.
Köket var mindre än en toalett och lika ofräscht. I kylskåpet brukade det finnas gammal tonfisk, öl Oscar Mayers påläggskorv, utgången majonnäs och kanske varmkorv om det var i början av veckan och vi hade stulit dem i spritaffären på bottenvåningen eller köpt dom för några överblivna slantar. Men för det mesta brukade en tvåhundrakilos mc-knutte och dörrvakt från Troubadour som hette Big Bill (Som ett år senare dog av en kokainöverdos) komma förbi och äta upp korvarna. Vi vågade inte säga att det var den enda mat vi hade.Längre ner på gatan bodde ett par som tyckte synd om oss, och med jämna mellanrum kom de upp med en stor skol spagetti. Ibland när det var riktigt krisigt så dejtade Nikki och jag (Vince) tjejer som jobbade i mataffärer bara för att få gratis mat. Men vi köpte alltid våran egen sprit. Det handlade om stolthet.
I diskhon låg det enda vi hade i servisväg: Två dricksglas och en tallrik som vi sköljde då och då. Ibland satt det så mycket rester kvar på tallriken att man kunde skrapa ihop en hel måltid, och Tommy drog sig inte för att göra det. När sopphögen blev för stor öppnade vi den lilla skjutdörren i köket och kastade ut alltihop på verandan. I teorin skulle kunna verandan vara en trevlig plats, stor nog för en grill och en stol, men istället stod det påsar med ölburkar och spritflaskor så högt staplade att vi var tvungna att vi blev tvungen att hålla undan soporna för att de inte skulle ramla in i köket när vi öppnade dörren. Grannarna klagade på stanken och på råttorna som börjat krylla därute, men det fanns inte en chans att vi skulle röra det där berget, inte ens när Los Angeles hälsomyndigheter kommit förbi med juridiska dokument som beordrade oss att städa upp den miljökatastrof vi skapat. Men i jämförelse med köket så såg våran toalett perfekt ut. Under de cirka nio månader vi bott där hade vi inte städat toaletten en enda gång. Tommy och jag var fortfarande tonåringar, vi visste inte hur man gjorde. Det låg tamponger i duschen som tjejer lämnat där kvällen före, och handfatet och spegeln var svarta efter Nikkis hårfärg. Vi hade inte råd med- eller var för lata för att ha råd med med – Toalettpapper, så det låg strumpor, flyers för olika band och sidor med ur tidningar med skit på över hela golvet. På dörrens baksida satt en affisch med Slim Whitman. Varför vet jag inte.Utanför toaletten fanns en hall som ledde till två sovrum. Det var sotiga fotavtryck på hallmattan, för vi brukade repa inför våra konserter genom att sätta eld på Nikki, och tändvätskan rann alltid nerför benen på honom. Det sovrum som jag och Tommy delade låg till vänster om hallen och var fullt av tomflaskor och smutsiga kläder. Vi sov på golvet på varsin madrass med lakan som en gång varit vita men nu hade samma färg som mosade kackerlackor. Men vi tyckte vi var rätt fräsiga för vi hade en spegel på garderobsdörren. Vi hade det!
Så börjar boken. Det är Vince som berättar om en lägenhet de hade i nio månader, de var inte stora då men hade redan börjat snorta koks och mängder av whiskey, helst skulle jag vilja skriva av hela boken, men jag har inte tid och verkligen inte ork att göra det, så resten kommer att vara citat, av olika personer inte i någon som helst ordning Jag lyssnar inte på dom, jag ser inte upp till dom men jag tycker det är en riktigt rolig bok.
”Jag har alltid varit den som vet hur man gör saker utan att åka fast”
”Jag var fjorton år gammal när jag såg till att mamma blev arresterad. Hon var arg på mig för något – att jag kom hem för sent, inte gjorde mina läxor, spelade för hög musik, klädde mig som en slusk- Jag kommer inte ihåg vilket, och jag stod inte ut längre. Jag svingade basen rakt in i väggen, kastade stereon tvärsigenom rummet, slet ner mina affischer med MC5 och Blue Cheer från väggen och sparkade ett hål igenom den svart-vita TV: N på nedervåningen innan jag slängde upp ytterdörren. Väl ute på gatan kastade jag metodiskt sten genom vartenda av husets fönster men det var bara början, jag hade planerat ett steg längre. Jag sprang till ett hus i närheten där det bodde ett gäng skummisar som jag brukade röka på tillsammans med och bad om en kniv, någon kastade en stilett åt mig. Jag tryckte fram bladet, sträckte ut min armbandsbehängda vänsterarm, stack in kniven alldeles över armbågen och drog den neråt ungefär en decimeter och så djupt att benet syntes på sina ställen. Jag kände inte ett dug. Faktum är att jag tyckte det såg ganska coolt ut just då. Sedan ringde jag polisen och sa att mamma hade angripit mig. ”
”En eftermiddag gick jag in på West Music med ett tomt gitarrfodral som jag lånat av en kompis till Rick. Jag bad om en blankett för att kunna söka jobb där och när killen vände sig om för att leta fram dom så stoppade jag ner en gitarr i fodralet. Mitt hjärta bultade genom tröjan och jag kunde knappt prata när han gav mig blanketten, Medan jag såg på den såg jag att prislappen hängde utanför fodralet. Jag sa till honom att jag skulle komma tillbaka senare med ansökan och gick ut ur affären så obesvärat jag kunde men slog emot väggar, dörrar och trumset med gitarren. Jag hade fixat min första gitarr, jag var redo att rocka”
”Det tog mig bara ett par månader att sabba allt och bli hemlös och arbetslös igen”
”Du är ingen jävla punkare, din nolla. Jag for upp från soffan, smällde hans huvud rakt ner i bordet, ryckte tag i hans öra och tryckte örsnibben mot träet med fingrarna. Sedan slog jag en spik rakt igenom örsnibben och ner i bordet medans alla andra tittade på. AAaaaaauuggghhh! Skrek han och vred sig av smärta där han satt fast vid bordet som en hund i koppel. Nu är du punk! Skrek jag till honom. Vi vred upp stereon och fortsatte festen som inget hade hänt. När jag vaknade nästa morgon så var han borta, men spiken satt kvar och jag försökte undvika att tänka hur han måste gjort för att komma loss””Efter att ha stulit en hemlös kvinnas kläder fanns inga tabun”
”Det var början på slutet av det roliga: obegränsat med kokain. Tommy kände några skumma typer i Simi Valley som brukade komma förbi Cherokee Studios, där vi spelade in Shout at the devils, och ha med sig massor av koks. Vi var vakna tre dagar i sträck och spelade musik och tyckte inte ens vi jobbade hårt. Vince hade tejpat upp bilder ut porrtidningar på väggarna och det flöt en strid ström av tjejer ut och in genom studion, som blev knullade med mikrofoner i kontrollrummet, flaskor i köket och borstskaft garderoben för vi började få svårt att komma på saker att göra med dom”
”Jag hade köpt min första riktiga bil, en Porsche efter att ha fått ett förlagskontrakt med Warner/Chappell. Det var min ögonsten. Tommy och jag brukade köra nerför Sunser Boulevard med plattan i mattan klockan två på natten och dricka små flaskor Jack Daniel´s. Vi insåg inte hur dumt det är att köra när man är full förrän ett år senare. Och när polisen sedan stoppade oss för fortkörning tvingade de oss bara att hälla ut spriten och sedan köra vidare. Och vi tyckte inte alls att vi haft tur: Vi blev förbannade, för det var för sent för att köpa mer sprit ”
”Jag sprang bort till muren och klättrade över, helt naken. När jag hoppade ner på andra sidan såg jag att stenarna hade skurit in i bröstet och benen på mig och att det rann blod ur såren. Utanför satt två tjejer som inte kommit in på festen och väntade i en Mustang från 1968. Nikki! skrek de, Sin tyr var lät jag alltid nycklarna sitta i bilen vid den tiden -och det gör jag fortfarande- Så hoppade jag in i Porschen och satte iväg nedför backen. Mustangen sprätte i gruset och de satte efter mig. Jag tryckte gasen i botten tills jag skakat av mig dom, och när jag gjorde det kastade jag plötsligt mot instrumentbrädan, Jag hade kört rätt in i en telefonstolpe. Den stod bredvid mig inne i bilen i det krympa passagerarsätet. In det hade suttit någon där hade personen huvud blivit krossat. Jag steg chockad ut bilen och stod framför den rykande skrothögen som varit min älskade. Den var totalkvaddad, helt förstörd. Tjejerna som jagade mig var borta och hade antagligen blivit ännu räddare än jag. Och jag var ensam – naken, blodig och dimmig. ”
”Sedan lyfte han (Ozzy) på klänningen tog tak om kuken och pissade på trottoaren. Utan att ens titta upp på sin enorma publik – alla i turnésällskapet tittade på, medan de gamla kvinnorna och familjerna låtsades att de inte gjorde det – gick han ner på knä så att klänningen släpade i pölen och slickade upp det. Han stack inte bara ut tungan och rörde vid det, han slickade flera gånger, i långa, noggranna drag, som en katt. Sedan ställde han sig upp med glödande block och munnen blöt av urin och tittade rakt på mig. Gör om det Sixx!”
”Människor suger, det gör inte musik”
”Det här är rätt hårda grejer sa langaren. Langaren log mot mig med stora, ruttnande tänder, Det är lugnt, jag är gammal i gamet sa jag till honom. – Du ser jävligt risig ut polaren, vill du att jag ska göra det åt dig? Ja, det skulle vara fintHan rullade upp ärmen på min tröja och la en gummislang runt överarmen på mig. Han höll den spänd medan han fyllde kanylen och tryckte in nålen i armen på mig. Heroinet rusade genom venerna och så for det exploderade i hjärtat på mig insåg jag att jag hade gjort bort mig igen. Jag skulle aldrig ha låtit någon annan sätta silen. Nu var det kört: Jag skulle lämna in. Och jag var inte redo. Jag hade fortfarande saker kvar att göra, fast jag kunde inte komma ihåg exakt vad. Jaha. Jävlar.
Jag hostade, jag fick kväljningar, jag hostade igen. Jag vaknade och rummet såg ut att vara upp och ner. Jag låg över langarens axel och han bar ut mig genom dörren som en gammal sopsäck. Jag fick kväljningar igen och spyorna rann ur munnen på mig. Han släppte ner mig på golvet. Jag var blå över hela kroppen, hade is i byxorna som Andy hällt ner där i ett försök att väcka mig och stora märken över armar och bröst efter att ha blivit slagen med ett basebollträ. Det var langarens idé, han trodde han kunde chocka upp mitt system igen med smärta. När den metoden inte fungerade hade han uppenbarligen bestämt sig för att kasta mig u soptunnan bakom huset och lämna mig att dö. Men sedan kräktes jag på hans skor. Jag levde. Det betraktade jag som kvällens andra alla hjärtans dag-present Jag lärde mig förstås inte min läxa. Ingen i bandet verkade någonsin lära sig sin läxa, oavsett hur många varningar Gud gav oss. Två kvällar senare var jag igång igen.”
”Jag hade nästan tillbringat ett år på vägarna och försökt hålla mig nykter för att vara rätten till lags, och nu när jag satt i fängelse uppmuntrade vakterna mig till att dricka”
”Vi tänkte bara igenom något när (A ) det var för sent eller ( B ) någon hade blivit allvarligt skadad”
”På min tid var inte balbandet gjort av ståltråd. Det var riktigt rep, några millimeter brett. Det liknande mest bindgarn och vi använde det till att binda om höet. Vi använde det också till att hänga min storebror. Min lillebror, Tim och jag gjorde en halvmeterstor ögla i repet och höll ihop den med en löpknut Jag kastade öglan över en på en ek och knöt fast den andra änden runt stammen. Tim letade upp en femliterstunna i ett skjul och ställde den under den nerhängande snaran. Sedan tvingade vi vår äldre bror, Frank, att ställa sig på tunnan, la snaran om hans hals och försäkrade oss om att den satt åt ordentligt. Jag sparkade undan tunnan och vi tittade på när han dinglade fram och tillbaka. Vi var indianerna: Han var cowboy. Han skrek och kämpade när han hängde i luften och grep efter snaran och försökte lossa den. När vi blev trötta på att springa runt honom och hojta och tjoa gick Tim och jag in. – Var är Frank? – frågade moster Thelma. Thelma, som inte kan ha varit mer än en och femtio lång, var min mormors mest lojala dotter och bodde hos henne tills hon till slut gifte sig vid femtifem års ålder. – Därute – Tim pekade genom fönstret -Åh, jösses, - flämtade Thelma och sprang ut till trädet, lyfte upp Frank och drog av honom snaran. Jag var fem år gammal, jag skojar inte. Jag föddes B.A.D”
”Han var den värsta jävla hallicken till knarklangare någonsin och hade alltid partyhatten på”
”Vi hade sålt miljontals skivor och ändå var jag pank”
”Veckan därpå stod jag i köket och lagade middag åt Pamela (Andersson) och ungarna. Allt var tyst och lugnt igen, och vi delade ett glas vin medan jag drog fram en massa grönsaker ur kylskåpet. Jag letade igenom skåpen efter en wokpanna och kunde inte hitta någon för vårt jävla hembiträde spred fan ut våra matlagningsgrejer över hela huset. Jag var så nervig och spänd att jag, så fort minsta sak gick snett, började flippa ur som det vore världens undergång. Så när jag inte hitta woken började jag slå i skåpsluckorna och kasta grejer omkring mig som en liten unge som ropar på uppmärksamhet och hoppades att mamma ska komma och läsa alla hans problem. Så mamma – Pamela – kom bort, såg att jag var på det humöret och bara sträckte händerna i luften, - lugna dig, det är bara en wok – Men det var inte bara en wok, den betydde allt för mig. Hela min jävla sinnesfrid och mentala hälsa stod och föll med om jag hittade den där woken eller inte. Och att Pamela inte brydde sig om ifall jag hittade woken eller inte var som jag såg det, ett tecken på att hon inte respekterade mina känslor. ”
(Jag får inte plats med allt, med det som i princip händer är att Tommy får ett slag av Pamela efter hållet fast henne, han svarade med en likadan och gick sedan ut till trädgården med sin son för att titta på grodorna vid dammen)
”Vänd dig om Mr. Lee, röt de åt mig. Varför då? Vänd dig om! Det var som händelsen med Bobbie Brown igen. De här två poliserna tänkte gripa mig vad jag än sa. Om man måste vara två för att bråka, hur kommer det sig då att det alltid är jag som blir arresterad? Jag vände mig om och kände den kalla metallen smita åt kring handlederna och hörde sedan två klick. – Sätter ni handklovar på mig? Vad fan! Driver ni med mig? Sätt handklovar på henne också. Hon slog mig i ansiktet - - Det bryr vi oss inte om Mr. Lee. Men… ”
"Jag skulle nog inte hamna i fängelse, En timme senare kom poliserna ut ur huset, En av dem bar på en pistol från inbördeskriget som jag hade som prydnad på väggen och när jag såg den sjönk mitt mod. Jag förstod att de på något sätt skulle förvandla den där antikviteten till ett åtal för vapeninnehav, vilket skulle utgöra ett brott mot den villkorliga dom jag hade dragit på mig fyra år tidigare när jag packat ner en halvautomatisk pistol i min västa och dumt nog gått genom metalldetektorn på en flygplats med den"
" Tystnad är lika med döden"
"och om vi glömt någon, dra åt helvete" (Tacktalet i slutet)
"Jag var på väg uppför trappan för att lämna ungarna på första skoldagen när jag tittade upp och såg Nikki i profil där han stod högst upp. Det såg ut som en dröm jag ofta haft om honom. Det var ett år sedan jag sist träffat eller pratat med Nikki. Jag träffade honom högst upp på trappan och sa hej. Han nickade åt mig. -Går dina ungar också här?- Ja, de är precis där, i det klassrummet.-VIlken grej, våra ungar går för fan i samma klassVi var båda klädda i slacks och button down-skjortor. Det var ovant för oss, men vi ville inte att våra ungar skulle behöva känna sig generade över sina skitiga rockpappor. Nikki log mot mig och vi kramades. Det var spejsat: två killar som fan dödade hela världen tillsammans träffades igen på trappan till en jävla skola. Jag har aldrig varit här förut, sa jag till Nikki. Hur går man för att komma till klassrummet?
Han ledde mig igenom byggnaden och pekade ner genom korridoren. Jag sa att jag skulle komma tillbaka alldeles strax; jag ville bara försäkra mig om att min son kommit rätt och var nöjd. Nikki sa att han skulle vänta och att vi kanske kunde käka frukost tillsammans och om prata om gamla tider när jag var klar. Men jag stannade kvar hos Brandon i en halvtimme, för han var nervös och rädd. När jag kom tillbaka till entrén så var Nikki borta. Jag sprang ut ur byggnaden och stod på trappan och kollade efter honom. Han var borta Jag gick nerför trappan och kikade in genom fönstret till klassrummet för att försäkra mig om att det gick bra för Brandon. Och det gjorde det: Han satt där och skrattade åt någon. Jag gick närmare för att se vad han skrattade åt och fick se Nikkis son, Decker, ta av sig tröjan. En helt ny generation av Sixx och Lee - och Neil och Mars - Var på väg att släppas ut i världen"
Köket var mindre än en toalett och lika ofräscht. I kylskåpet brukade det finnas gammal tonfisk, öl Oscar Mayers påläggskorv, utgången majonnäs och kanske varmkorv om det var i början av veckan och vi hade stulit dem i spritaffären på bottenvåningen eller köpt dom för några överblivna slantar. Men för det mesta brukade en tvåhundrakilos mc-knutte och dörrvakt från Troubadour som hette Big Bill (Som ett år senare dog av en kokainöverdos) komma förbi och äta upp korvarna. Vi vågade inte säga att det var den enda mat vi hade.Längre ner på gatan bodde ett par som tyckte synd om oss, och med jämna mellanrum kom de upp med en stor skol spagetti. Ibland när det var riktigt krisigt så dejtade Nikki och jag (Vince) tjejer som jobbade i mataffärer bara för att få gratis mat. Men vi köpte alltid våran egen sprit. Det handlade om stolthet.
I diskhon låg det enda vi hade i servisväg: Två dricksglas och en tallrik som vi sköljde då och då. Ibland satt det så mycket rester kvar på tallriken att man kunde skrapa ihop en hel måltid, och Tommy drog sig inte för att göra det. När sopphögen blev för stor öppnade vi den lilla skjutdörren i köket och kastade ut alltihop på verandan. I teorin skulle kunna verandan vara en trevlig plats, stor nog för en grill och en stol, men istället stod det påsar med ölburkar och spritflaskor så högt staplade att vi var tvungna att vi blev tvungen att hålla undan soporna för att de inte skulle ramla in i köket när vi öppnade dörren. Grannarna klagade på stanken och på råttorna som börjat krylla därute, men det fanns inte en chans att vi skulle röra det där berget, inte ens när Los Angeles hälsomyndigheter kommit förbi med juridiska dokument som beordrade oss att städa upp den miljökatastrof vi skapat. Men i jämförelse med köket så såg våran toalett perfekt ut. Under de cirka nio månader vi bott där hade vi inte städat toaletten en enda gång. Tommy och jag var fortfarande tonåringar, vi visste inte hur man gjorde. Det låg tamponger i duschen som tjejer lämnat där kvällen före, och handfatet och spegeln var svarta efter Nikkis hårfärg. Vi hade inte råd med- eller var för lata för att ha råd med med – Toalettpapper, så det låg strumpor, flyers för olika band och sidor med ur tidningar med skit på över hela golvet. På dörrens baksida satt en affisch med Slim Whitman. Varför vet jag inte.Utanför toaletten fanns en hall som ledde till två sovrum. Det var sotiga fotavtryck på hallmattan, för vi brukade repa inför våra konserter genom att sätta eld på Nikki, och tändvätskan rann alltid nerför benen på honom. Det sovrum som jag och Tommy delade låg till vänster om hallen och var fullt av tomflaskor och smutsiga kläder. Vi sov på golvet på varsin madrass med lakan som en gång varit vita men nu hade samma färg som mosade kackerlackor. Men vi tyckte vi var rätt fräsiga för vi hade en spegel på garderobsdörren. Vi hade det!
Så börjar boken. Det är Vince som berättar om en lägenhet de hade i nio månader, de var inte stora då men hade redan börjat snorta koks och mängder av whiskey, helst skulle jag vilja skriva av hela boken, men jag har inte tid och verkligen inte ork att göra det, så resten kommer att vara citat, av olika personer inte i någon som helst ordning Jag lyssnar inte på dom, jag ser inte upp till dom men jag tycker det är en riktigt rolig bok.
”Jag har alltid varit den som vet hur man gör saker utan att åka fast”
”Jag var fjorton år gammal när jag såg till att mamma blev arresterad. Hon var arg på mig för något – att jag kom hem för sent, inte gjorde mina läxor, spelade för hög musik, klädde mig som en slusk- Jag kommer inte ihåg vilket, och jag stod inte ut längre. Jag svingade basen rakt in i väggen, kastade stereon tvärsigenom rummet, slet ner mina affischer med MC5 och Blue Cheer från väggen och sparkade ett hål igenom den svart-vita TV: N på nedervåningen innan jag slängde upp ytterdörren. Väl ute på gatan kastade jag metodiskt sten genom vartenda av husets fönster men det var bara början, jag hade planerat ett steg längre. Jag sprang till ett hus i närheten där det bodde ett gäng skummisar som jag brukade röka på tillsammans med och bad om en kniv, någon kastade en stilett åt mig. Jag tryckte fram bladet, sträckte ut min armbandsbehängda vänsterarm, stack in kniven alldeles över armbågen och drog den neråt ungefär en decimeter och så djupt att benet syntes på sina ställen. Jag kände inte ett dug. Faktum är att jag tyckte det såg ganska coolt ut just då. Sedan ringde jag polisen och sa att mamma hade angripit mig. ”
”En eftermiddag gick jag in på West Music med ett tomt gitarrfodral som jag lånat av en kompis till Rick. Jag bad om en blankett för att kunna söka jobb där och när killen vände sig om för att leta fram dom så stoppade jag ner en gitarr i fodralet. Mitt hjärta bultade genom tröjan och jag kunde knappt prata när han gav mig blanketten, Medan jag såg på den såg jag att prislappen hängde utanför fodralet. Jag sa till honom att jag skulle komma tillbaka senare med ansökan och gick ut ur affären så obesvärat jag kunde men slog emot väggar, dörrar och trumset med gitarren. Jag hade fixat min första gitarr, jag var redo att rocka”
”Det tog mig bara ett par månader att sabba allt och bli hemlös och arbetslös igen”
”Du är ingen jävla punkare, din nolla. Jag for upp från soffan, smällde hans huvud rakt ner i bordet, ryckte tag i hans öra och tryckte örsnibben mot träet med fingrarna. Sedan slog jag en spik rakt igenom örsnibben och ner i bordet medans alla andra tittade på. AAaaaaauuggghhh! Skrek han och vred sig av smärta där han satt fast vid bordet som en hund i koppel. Nu är du punk! Skrek jag till honom. Vi vred upp stereon och fortsatte festen som inget hade hänt. När jag vaknade nästa morgon så var han borta, men spiken satt kvar och jag försökte undvika att tänka hur han måste gjort för att komma loss””Efter att ha stulit en hemlös kvinnas kläder fanns inga tabun”
”Det var början på slutet av det roliga: obegränsat med kokain. Tommy kände några skumma typer i Simi Valley som brukade komma förbi Cherokee Studios, där vi spelade in Shout at the devils, och ha med sig massor av koks. Vi var vakna tre dagar i sträck och spelade musik och tyckte inte ens vi jobbade hårt. Vince hade tejpat upp bilder ut porrtidningar på väggarna och det flöt en strid ström av tjejer ut och in genom studion, som blev knullade med mikrofoner i kontrollrummet, flaskor i köket och borstskaft garderoben för vi började få svårt att komma på saker att göra med dom”
”Jag hade köpt min första riktiga bil, en Porsche efter att ha fått ett förlagskontrakt med Warner/Chappell. Det var min ögonsten. Tommy och jag brukade köra nerför Sunser Boulevard med plattan i mattan klockan två på natten och dricka små flaskor Jack Daniel´s. Vi insåg inte hur dumt det är att köra när man är full förrän ett år senare. Och när polisen sedan stoppade oss för fortkörning tvingade de oss bara att hälla ut spriten och sedan köra vidare. Och vi tyckte inte alls att vi haft tur: Vi blev förbannade, för det var för sent för att köpa mer sprit ”
”Jag sprang bort till muren och klättrade över, helt naken. När jag hoppade ner på andra sidan såg jag att stenarna hade skurit in i bröstet och benen på mig och att det rann blod ur såren. Utanför satt två tjejer som inte kommit in på festen och väntade i en Mustang från 1968. Nikki! skrek de, Sin tyr var lät jag alltid nycklarna sitta i bilen vid den tiden -och det gör jag fortfarande- Så hoppade jag in i Porschen och satte iväg nedför backen. Mustangen sprätte i gruset och de satte efter mig. Jag tryckte gasen i botten tills jag skakat av mig dom, och när jag gjorde det kastade jag plötsligt mot instrumentbrädan, Jag hade kört rätt in i en telefonstolpe. Den stod bredvid mig inne i bilen i det krympa passagerarsätet. In det hade suttit någon där hade personen huvud blivit krossat. Jag steg chockad ut bilen och stod framför den rykande skrothögen som varit min älskade. Den var totalkvaddad, helt förstörd. Tjejerna som jagade mig var borta och hade antagligen blivit ännu räddare än jag. Och jag var ensam – naken, blodig och dimmig. ”
”Sedan lyfte han (Ozzy) på klänningen tog tak om kuken och pissade på trottoaren. Utan att ens titta upp på sin enorma publik – alla i turnésällskapet tittade på, medan de gamla kvinnorna och familjerna låtsades att de inte gjorde det – gick han ner på knä så att klänningen släpade i pölen och slickade upp det. Han stack inte bara ut tungan och rörde vid det, han slickade flera gånger, i långa, noggranna drag, som en katt. Sedan ställde han sig upp med glödande block och munnen blöt av urin och tittade rakt på mig. Gör om det Sixx!”
”Människor suger, det gör inte musik”
”Det här är rätt hårda grejer sa langaren. Langaren log mot mig med stora, ruttnande tänder, Det är lugnt, jag är gammal i gamet sa jag till honom. – Du ser jävligt risig ut polaren, vill du att jag ska göra det åt dig? Ja, det skulle vara fintHan rullade upp ärmen på min tröja och la en gummislang runt överarmen på mig. Han höll den spänd medan han fyllde kanylen och tryckte in nålen i armen på mig. Heroinet rusade genom venerna och så for det exploderade i hjärtat på mig insåg jag att jag hade gjort bort mig igen. Jag skulle aldrig ha låtit någon annan sätta silen. Nu var det kört: Jag skulle lämna in. Och jag var inte redo. Jag hade fortfarande saker kvar att göra, fast jag kunde inte komma ihåg exakt vad. Jaha. Jävlar.
Jag hostade, jag fick kväljningar, jag hostade igen. Jag vaknade och rummet såg ut att vara upp och ner. Jag låg över langarens axel och han bar ut mig genom dörren som en gammal sopsäck. Jag fick kväljningar igen och spyorna rann ur munnen på mig. Han släppte ner mig på golvet. Jag var blå över hela kroppen, hade is i byxorna som Andy hällt ner där i ett försök att väcka mig och stora märken över armar och bröst efter att ha blivit slagen med ett basebollträ. Det var langarens idé, han trodde han kunde chocka upp mitt system igen med smärta. När den metoden inte fungerade hade han uppenbarligen bestämt sig för att kasta mig u soptunnan bakom huset och lämna mig att dö. Men sedan kräktes jag på hans skor. Jag levde. Det betraktade jag som kvällens andra alla hjärtans dag-present Jag lärde mig förstås inte min läxa. Ingen i bandet verkade någonsin lära sig sin läxa, oavsett hur många varningar Gud gav oss. Två kvällar senare var jag igång igen.”
”Jag hade nästan tillbringat ett år på vägarna och försökt hålla mig nykter för att vara rätten till lags, och nu när jag satt i fängelse uppmuntrade vakterna mig till att dricka”
”Vi tänkte bara igenom något när (A ) det var för sent eller ( B ) någon hade blivit allvarligt skadad”
”På min tid var inte balbandet gjort av ståltråd. Det var riktigt rep, några millimeter brett. Det liknande mest bindgarn och vi använde det till att binda om höet. Vi använde det också till att hänga min storebror. Min lillebror, Tim och jag gjorde en halvmeterstor ögla i repet och höll ihop den med en löpknut Jag kastade öglan över en på en ek och knöt fast den andra änden runt stammen. Tim letade upp en femliterstunna i ett skjul och ställde den under den nerhängande snaran. Sedan tvingade vi vår äldre bror, Frank, att ställa sig på tunnan, la snaran om hans hals och försäkrade oss om att den satt åt ordentligt. Jag sparkade undan tunnan och vi tittade på när han dinglade fram och tillbaka. Vi var indianerna: Han var cowboy. Han skrek och kämpade när han hängde i luften och grep efter snaran och försökte lossa den. När vi blev trötta på att springa runt honom och hojta och tjoa gick Tim och jag in. – Var är Frank? – frågade moster Thelma. Thelma, som inte kan ha varit mer än en och femtio lång, var min mormors mest lojala dotter och bodde hos henne tills hon till slut gifte sig vid femtifem års ålder. – Därute – Tim pekade genom fönstret -Åh, jösses, - flämtade Thelma och sprang ut till trädet, lyfte upp Frank och drog av honom snaran. Jag var fem år gammal, jag skojar inte. Jag föddes B.A.D”
”Han var den värsta jävla hallicken till knarklangare någonsin och hade alltid partyhatten på”
”Vi hade sålt miljontals skivor och ändå var jag pank”
”Veckan därpå stod jag i köket och lagade middag åt Pamela (Andersson) och ungarna. Allt var tyst och lugnt igen, och vi delade ett glas vin medan jag drog fram en massa grönsaker ur kylskåpet. Jag letade igenom skåpen efter en wokpanna och kunde inte hitta någon för vårt jävla hembiträde spred fan ut våra matlagningsgrejer över hela huset. Jag var så nervig och spänd att jag, så fort minsta sak gick snett, började flippa ur som det vore världens undergång. Så när jag inte hitta woken började jag slå i skåpsluckorna och kasta grejer omkring mig som en liten unge som ropar på uppmärksamhet och hoppades att mamma ska komma och läsa alla hans problem. Så mamma – Pamela – kom bort, såg att jag var på det humöret och bara sträckte händerna i luften, - lugna dig, det är bara en wok – Men det var inte bara en wok, den betydde allt för mig. Hela min jävla sinnesfrid och mentala hälsa stod och föll med om jag hittade den där woken eller inte. Och att Pamela inte brydde sig om ifall jag hittade woken eller inte var som jag såg det, ett tecken på att hon inte respekterade mina känslor. ”
(Jag får inte plats med allt, med det som i princip händer är att Tommy får ett slag av Pamela efter hållet fast henne, han svarade med en likadan och gick sedan ut till trädgården med sin son för att titta på grodorna vid dammen)
”Vänd dig om Mr. Lee, röt de åt mig. Varför då? Vänd dig om! Det var som händelsen med Bobbie Brown igen. De här två poliserna tänkte gripa mig vad jag än sa. Om man måste vara två för att bråka, hur kommer det sig då att det alltid är jag som blir arresterad? Jag vände mig om och kände den kalla metallen smita åt kring handlederna och hörde sedan två klick. – Sätter ni handklovar på mig? Vad fan! Driver ni med mig? Sätt handklovar på henne också. Hon slog mig i ansiktet - - Det bryr vi oss inte om Mr. Lee. Men… ”
"Jag skulle nog inte hamna i fängelse, En timme senare kom poliserna ut ur huset, En av dem bar på en pistol från inbördeskriget som jag hade som prydnad på väggen och när jag såg den sjönk mitt mod. Jag förstod att de på något sätt skulle förvandla den där antikviteten till ett åtal för vapeninnehav, vilket skulle utgöra ett brott mot den villkorliga dom jag hade dragit på mig fyra år tidigare när jag packat ner en halvautomatisk pistol i min västa och dumt nog gått genom metalldetektorn på en flygplats med den"
" Tystnad är lika med döden"
"och om vi glömt någon, dra åt helvete" (Tacktalet i slutet)
"Jag var på väg uppför trappan för att lämna ungarna på första skoldagen när jag tittade upp och såg Nikki i profil där han stod högst upp. Det såg ut som en dröm jag ofta haft om honom. Det var ett år sedan jag sist träffat eller pratat med Nikki. Jag träffade honom högst upp på trappan och sa hej. Han nickade åt mig. -Går dina ungar också här?- Ja, de är precis där, i det klassrummet.-VIlken grej, våra ungar går för fan i samma klassVi var båda klädda i slacks och button down-skjortor. Det var ovant för oss, men vi ville inte att våra ungar skulle behöva känna sig generade över sina skitiga rockpappor. Nikki log mot mig och vi kramades. Det var spejsat: två killar som fan dödade hela världen tillsammans träffades igen på trappan till en jävla skola. Jag har aldrig varit här förut, sa jag till Nikki. Hur går man för att komma till klassrummet?
Han ledde mig igenom byggnaden och pekade ner genom korridoren. Jag sa att jag skulle komma tillbaka alldeles strax; jag ville bara försäkra mig om att min son kommit rätt och var nöjd. Nikki sa att han skulle vänta och att vi kanske kunde käka frukost tillsammans och om prata om gamla tider när jag var klar. Men jag stannade kvar hos Brandon i en halvtimme, för han var nervös och rädd. När jag kom tillbaka till entrén så var Nikki borta. Jag sprang ut ur byggnaden och stod på trappan och kollade efter honom. Han var borta Jag gick nerför trappan och kikade in genom fönstret till klassrummet för att försäkra mig om att det gick bra för Brandon. Och det gjorde det: Han satt där och skrattade åt någon. Jag gick närmare för att se vad han skrattade åt och fick se Nikkis son, Decker, ta av sig tröjan. En helt ny generation av Sixx och Lee - och Neil och Mars - Var på väg att släppas ut i världen"
Allt vettigt från lunarbloggen Part XI
Jag träffade honom i tisdags för sista gången, jag var där med ved, han hade själv bett om det med orden "Vi klarar den här vintern men jag överlever inte till nästa och då vill jag att morsan ska ha ved" Han orkade inte gå i trappor och gick ganska mycket på smärtstillande då men helt klar i huvudet och han hade koll på aktiekurser, vi skrattade och pratade länge. Jag visste om cancern men jag trodde det var flera månader kvar.
Han hade haft besök både onsdag och torsdag av sina vänner. På torsdagskväll så ringde farmor och sa att han var dålig. Pappa åkte direkt och LAH (sköterska ) var där, gav honom piller och så. På fredagen kom min faster upp och såg till honom, han var "lite dålig" på kvällen och fick en tablett för att somna vid 4tiden. Vid halv sex börjar han andas konstigt och min faster som är ganska välutbildad doktor ringde pappa direkt för hon visste att det var nära. Pappa kom fram några minuter över sex och då hade han somnat in. LAH kom återigen och klädde upp honom och la honom fint. Farmor ville vara ensam över natten så pappa och faster åkte hem över natten. Jag fick beskedet när jag kom hem på kvällen efter jobbet vid halv nio då mamma var kvar hemma.
Pappa kom hem vid tiotiden ungefär och jag grät för första gången på flera år. Allt var sorgligt, jag visste inte vad jag skulle göra, jag skrev det på ett Unitedforum och fick viss tröst där, pappa förklarade allt hur det hade gått till och att farfar inte lidit alls mycket och dog i sömnen.
Vi ringde bror som tog ledigt från lördagsjobbet och efter en svår natt med lite sömn hämtade jag honom på stationen i Mölby vid niotiden lördagsmorgon. Vi åkte hem och han fick träffa familjen, klockan 10 var vi hos farmor igen, såg honom ligga där i sängen, faster och hennes familj kom, sörjde, sa farväl, en ( skånsk ) doktor dödsförklarade honom och personal ur LAH gick egenom vad som händer och vart man kan söka kontakt och så. En halvtimme senare så kontaktades begravningsbyrån, den kom nästan omgående och hämtade honom, ett sista farväl av en kropp på en bår blev väldigt känslomässigt och vi tog hand om varandra. Vi stannade hos farmor några timmar, gav henne lugnande medel innan vi åkte så hon fick sova.
Idag så jobbade jag och det kom fram en tant med tårar i ögonen och berättade att hon hade tänt ett ljus i kyrkan åt min farfar. Jag tackade och lyckligtvis så slutade jag en kvart senare, det blev jobbigt. Sen åkte familjen till farmor igen under eftermiddagen, hon hade besök av sin bror från Västergötland och vi stannade där ett tag. Imorgon ska pappa, faster och farmor till begravningsbyrån och diskutera annonsen, begravningen och allt som hör till.
Han hade haft besök både onsdag och torsdag av sina vänner. På torsdagskväll så ringde farmor och sa att han var dålig. Pappa åkte direkt och LAH (sköterska ) var där, gav honom piller och så. På fredagen kom min faster upp och såg till honom, han var "lite dålig" på kvällen och fick en tablett för att somna vid 4tiden. Vid halv sex börjar han andas konstigt och min faster som är ganska välutbildad doktor ringde pappa direkt för hon visste att det var nära. Pappa kom fram några minuter över sex och då hade han somnat in. LAH kom återigen och klädde upp honom och la honom fint. Farmor ville vara ensam över natten så pappa och faster åkte hem över natten. Jag fick beskedet när jag kom hem på kvällen efter jobbet vid halv nio då mamma var kvar hemma.
Pappa kom hem vid tiotiden ungefär och jag grät för första gången på flera år. Allt var sorgligt, jag visste inte vad jag skulle göra, jag skrev det på ett Unitedforum och fick viss tröst där, pappa förklarade allt hur det hade gått till och att farfar inte lidit alls mycket och dog i sömnen.
Vi ringde bror som tog ledigt från lördagsjobbet och efter en svår natt med lite sömn hämtade jag honom på stationen i Mölby vid niotiden lördagsmorgon. Vi åkte hem och han fick träffa familjen, klockan 10 var vi hos farmor igen, såg honom ligga där i sängen, faster och hennes familj kom, sörjde, sa farväl, en ( skånsk ) doktor dödsförklarade honom och personal ur LAH gick egenom vad som händer och vart man kan söka kontakt och så. En halvtimme senare så kontaktades begravningsbyrån, den kom nästan omgående och hämtade honom, ett sista farväl av en kropp på en bår blev väldigt känslomässigt och vi tog hand om varandra. Vi stannade hos farmor några timmar, gav henne lugnande medel innan vi åkte så hon fick sova.
Idag så jobbade jag och det kom fram en tant med tårar i ögonen och berättade att hon hade tänt ett ljus i kyrkan åt min farfar. Jag tackade och lyckligtvis så slutade jag en kvart senare, det blev jobbigt. Sen åkte familjen till farmor igen under eftermiddagen, hon hade besök av sin bror från Västergötland och vi stannade där ett tag. Imorgon ska pappa, faster och farmor till begravningsbyrån och diskutera annonsen, begravningen och allt som hör till.
Allt vettigt från lunarbloggen Part X
De tre dagarna kommer jag alltid komma ihåg, att de kommer i följd är en slump, hoppas jag.
Den nionde Januari tog jag mitt efterlängtade körkort, 20 år gammal, alltså två år försent. Jag hade inte tid med det när jag precis fyllt 18, jag hade egen lägenhet, skola som jag i efterhand borde skött lite bättre, pokern som dubblade mitt studiebidrag minst, samt så jobbade jag på porten då, skulle jag ha tid med körkort? Jag behövde ett men det bara gick inte, världens bästa föräldrar skjutsade mig nästan dit jag ville jämt, Emil, Busen, Henke och Johanna ska inte glömmas bort, jag är skyldig er massor. samt massa andra människor. Jag påbörjade min körkortsutbildning efter jag fyllt 19, gick en tråkig teorikurs som jag mest ägnade åt att sms:a med min dåvarande ögonsten Tess. Det lönade sig inte alls utan jag fick råplugga in hela boken under nästan ett år, när jag hade tid. Det hela tog inte riktigt fart förns både Totte och Emil (som jag pluggade tillsammans med) tog sina, då började jag inse att det var dags, och när även min två år yngre granne Josse tog sitt så var det bara det som gällde, jag tog ledigt från jobbet för att övningsköra och gav allt. Jag klarade min uppskrivning på första försöket efter att ha pluggar "tråksaker" såsom miljöfrågor, statistik och dylikt på vägen in. 4-5 rätts marginal fick jag och jag kände mer lättnad än glädje när jag lämnade huset. Jag är fortfarande inte klar med alla teorifrågor nere vid körskolan och jag ser det på något konstigt sätt som jag inte kan beskriva. Efter det så började det närma sig stadskörning, jag fick köra tillsammans med någon mjölbybo som jag måste erkänna var lite duktigare än mig, han var hursomhelst inte 18 då och låg kasst till i teorin, men jag kände även att det gick bra, jag forstatte övningsköra med min ledare Peter, vi kom ganske nära varandra och jag började trivas på lektionerna, några gånger senare var det dags för halkan, och er få som inte läser det här och inte tagit körkort än. Det är skitkul, efter första varvet så var jag som ett litet barn och satt och log och frågade om jag fick köra igen. Efter den så körde jag några gånger, körde upp en gång, jag misslyckades, åkte hem, tittade på Naturnal Born Killers och surade hela dagen. det hjälpte, den nionde januari 2007 så fick jag höra orden "Det här gick ju bra, nu få du övningsköra på egen hand" Jag tror att om han hade velat så hade han kunnat kugga mig, jag körde inte perfekt och han påpekade senare att jag gjorde fel i en vändning men körningen överlag var tillräcklig bra. Men vad är ett körkort?-
-------------------------------------------- ----------------------------------------------- ----------------------------------
När pappa hade mött upp mig och grattat mig, kört mig ungefär halvägs (jag ville av någon konstig anledning inte köra direkt efter) så sa han att han hade varit hos mormor och morfar under tiden jag körde, han hade mött LAH i dörren, de frågade om han visste hur det var, han visste att morfar var dålig och frågade hur det var nu. "Gösta är mycket svag" blev svaret. Han hälsade på, jag hade varit där två dagar innan och redan då var han sängliggande, syrgasmask och svarade knappt på tilltal. Han hade inte ätit på två dagar och under morgonen hade hans njurar lagt av.Den tionde januari 2007 så avlider min morfar, 82 år gammal, de senaste åren hade han varit med om 4 hjärtattacker, en bypass operation, lungcancer, kol och proppat i sig över 20 tabletter om dagen. Efter fyra timmars sömn så väcker pappa mig klockan sex på morgonen, han berättar vad som hänt och berättar att han och mamma ska åka in till Mjölby. jag försöker somna om, det går inte, pappa kommer hem igen vid elva och har lämnat mamma i mjölby, jag försöker äta något men är inte vidare hungrig. för första gången tar jag bilen själv till jobbet, jag grattuleras av mina arbetskamrater och winnerbäckraden "och en man som gick till jobbet som om inget hade hänt" har aldrig passat bättre in i mitt liv. Jag jobbar på som vanligt, de som är mig närmast på jobbet får reda på det, resten spelar ingen roll om de vet. Efter jag jobbat klart så sätter jag mig i bilen hem, jag äter med pappa och senare så åker vi in till Mjölby, mamma ska sova där några nätter och behöver saker + en bil. Väl inne i mjölby var en av de svårare stunder i mitt liv, se hela mammas syskonskara sitta där lednsa, och prata om vilken underbar människa morfar var. Det gör ont, och för första gången på två år var jag riktigt riktigt ledsen. När mamma rent spontant sa pappa och tittade ner i marken, först då förstod jag känslomässigt att han var borta.
När morfar var pigg nog för att föra samtal så pratade han ofta om hans middag med Shells styrelse, hans firmor, kvinnor och andra världskriget. Jag åkte hem, lyssnade på Ani Di Franco, Anna Ternheim, pratade med goda vänner och jag tror det hjälpte. De två senaste dagarna har jag fått ett körkort och förlorat en morfar Det går tyvärr inte att byta. Jag är morfarslös, han kommer aldrig tillbaka, han var dålig länge men det spelar ingen roll. Han lämnade antagligen massa pengar efter sig, men det känns väldigt orelevant. Det finns hur många frågor som helst just nu, kunde någon göra något för att göra det längre?Ville han att det skulle bli längre? I slutet var det mycket morfin i hans kropp för att han inte skulle lida. Han somnade in i sin egen säng, var det rätt? Kunde sjukhuset tagit bättre hand om honom? Han skulle fyllt i februari, kunde han levt tills dess? Hur kommer det utveckla sig? hur kommer mormor må? hur kommer mamma må? Den äldsta brodern i skaran åkte till Thailand igår, var det rätt? Dödsannons imorgon och begravning den 31 Januari. Vila ifrid morfar, du är saknad av många. Den dagen var jag vaken i 20 timmar efter tre timmars sömn, jag var iprincip död när jag träffade kudden, ändå kunde jag inte riktigt sova
--------------------------------------------- ----------------------------------------------- ---Bortsett från morfar så kom ett minne tillbaka till mig på natten. Runt klockan halv sju på morgonen den 11 Januari 2005 så blir min älskade hund Rocky överkörd, precis ett år senare skriver jag bloggen "Det är idag ett år sen" Jag citerar den här."Det är idag ett år senOns 11 jan 2006 23:59 Övrigt, 8 läsare totalt Jag har aldrig skrivit sånt här förut. Jag har nog haft en väldigt tur med både far och morföräldrarna vid liv. Faktum är att jag bara varit på en begravning i hela mitt liv. Det var farfars syster, jag kände henne knappt men på något sätt den som höll ihop släkten. Eller klanen som hon själv sa. Det var vackert och tårfyllt då. Följande hände för ett år sen. Den elfte Januari 2005 Det är första dagen efter julovet. En halv termin kvar av min gymnasietid Jag vaknar runt 6 snåret, jag vaknade inte av klockan, den var ställd på 20 minuter senare. Jag vaknar av att mamma står i trappen och gråter. Jag hör även pappa nere i hallen. Min första känsla var att det hade hänt bror någonting. Det blir väl så när man är i chock och värnar i första hand om familjen. Det hade inte hänt Henke något. Det hade hänt Rocky något. Rocky var åtta månader. Vi hade haft honom i ungefär 3-4 månader. Han var vild som en galning i början, han bet sönder saker och högg människor. Ändå slutade jag aldrig älska honom. Rocky Boy. Vi försökte få in honom i ett rutinmönster på morgonen.. Han skulle ut och kissa varje morgon medans pappa körde ner till brevlådan. Rambo hade gjort så i säkert tio år. Rocky gjorde det inte i ett halvår. Rocky var väldigt folkkär. Han kom efter en stund på att åkande bilar hade folk i sig, därför hade han som vana att hoppa runt bilar i väntan på att någon skulle komma ut och leka med honom. När pappa åkter ner för att hämta tidningen den elfte Januari 2005 så ville inte Rocky ut på gräsmattan, han ville leka runt bilen. (Sate, det här är svårt att skriva). När pappa åkte upp igen så log han där. ungefär där bilen hade stått över natten. Han var livlös. Han var död. Han bar honom till verandan och väckte oss. Mamma grät och jag var i chocktillstånd. Det var inte pappas fel, det var Rocky som inte kunde hålla sig borta från bilar. Vi hade självklart en liten aning om att det här skulle hända men han var bara 8 månader. Efter gått ut på verandan och tagit ett sista farväl så duschade jag och sa att jag inte vill gå till skolan idag. Mamma (Mammor vet alltid bäst) insisterande dock att jag skulle gå för min egen skull och så gjorde jag. Jag bode lite halvt i mjölby redan då så jag skulle inte komma hem förrns sent på kvällen. Jag satte mig på bussen och hälsade på de närmsta med nedstämd blick, det brukade jag göra jag är rätt så morgontrött av mig men denna gången var det något speciellt. Jag satte mig ner i ett "ensamsäte" och började lyssna på Isola. (Celcius, Elvis och 747) Klev av bussen och träffade några klasskompisar. Berättade inget om det. Det var för tidigt. Alla i familjen visste inte om det än. Laila frågade som vanligt: Hu(r) ha(r) lovet va(r)it? Var svårt att säga något i den stunden kan jag ju säga. Vid lunchen kom det ett sms från mamma "Hur går det?" Det högg till i bröstkorgen kan jag lova Jag kommer inte ihåg hur jag svarade men fick sedan tillbaka "Sådär, jobbiga stunder ibland" Efter skolan gick jag upp till lägenheten, kommer inte ihåg vad jag gjorde där förutom att jag ringde hem och frågade hur allt var. På eftermiddagen kom totte och vi skulle ner till körskolan. Han märkte att jag var lite konstig men jag stötte iväg det och sa "Tar det sen" Han skulle med sin buss till vadstena sen. Jag skulle upp till lägenheten för att packa. Då berättade jag det. så mycket kul vi hade haft med både Rambo och Rocky så var det en stor grej för honom också. Vi var jävligt taighta då. Han frågade hur jag kände. och sa beklagar. Senare på kvällen återvände jag till munketorp och det mesta som påminde om Rocky var borta. Buren, matskålen, alla hans leksaker. Än idag så öppnar jag toadärren försiktigt. Han låg där på mattan en gång. Han kved till och fick jätteont när jag slog upp dörren på honom. Jag saknar honom som en tok. och har dåliga minnen av när jag var lite väl stäng i mina försök att uppfostra honom. Vila i fred Rockyboy, det förtjänar du."
Den nionde Januari tog jag mitt efterlängtade körkort, 20 år gammal, alltså två år försent. Jag hade inte tid med det när jag precis fyllt 18, jag hade egen lägenhet, skola som jag i efterhand borde skött lite bättre, pokern som dubblade mitt studiebidrag minst, samt så jobbade jag på porten då, skulle jag ha tid med körkort? Jag behövde ett men det bara gick inte, världens bästa föräldrar skjutsade mig nästan dit jag ville jämt, Emil, Busen, Henke och Johanna ska inte glömmas bort, jag är skyldig er massor. samt massa andra människor. Jag påbörjade min körkortsutbildning efter jag fyllt 19, gick en tråkig teorikurs som jag mest ägnade åt att sms:a med min dåvarande ögonsten Tess. Det lönade sig inte alls utan jag fick råplugga in hela boken under nästan ett år, när jag hade tid. Det hela tog inte riktigt fart förns både Totte och Emil (som jag pluggade tillsammans med) tog sina, då började jag inse att det var dags, och när även min två år yngre granne Josse tog sitt så var det bara det som gällde, jag tog ledigt från jobbet för att övningsköra och gav allt. Jag klarade min uppskrivning på första försöket efter att ha pluggar "tråksaker" såsom miljöfrågor, statistik och dylikt på vägen in. 4-5 rätts marginal fick jag och jag kände mer lättnad än glädje när jag lämnade huset. Jag är fortfarande inte klar med alla teorifrågor nere vid körskolan och jag ser det på något konstigt sätt som jag inte kan beskriva. Efter det så började det närma sig stadskörning, jag fick köra tillsammans med någon mjölbybo som jag måste erkänna var lite duktigare än mig, han var hursomhelst inte 18 då och låg kasst till i teorin, men jag kände även att det gick bra, jag forstatte övningsköra med min ledare Peter, vi kom ganske nära varandra och jag började trivas på lektionerna, några gånger senare var det dags för halkan, och er få som inte läser det här och inte tagit körkort än. Det är skitkul, efter första varvet så var jag som ett litet barn och satt och log och frågade om jag fick köra igen. Efter den så körde jag några gånger, körde upp en gång, jag misslyckades, åkte hem, tittade på Naturnal Born Killers och surade hela dagen. det hjälpte, den nionde januari 2007 så fick jag höra orden "Det här gick ju bra, nu få du övningsköra på egen hand" Jag tror att om han hade velat så hade han kunnat kugga mig, jag körde inte perfekt och han påpekade senare att jag gjorde fel i en vändning men körningen överlag var tillräcklig bra. Men vad är ett körkort?-
-------------------------------------------- ----------------------------------------------- ----------------------------------
När pappa hade mött upp mig och grattat mig, kört mig ungefär halvägs (jag ville av någon konstig anledning inte köra direkt efter) så sa han att han hade varit hos mormor och morfar under tiden jag körde, han hade mött LAH i dörren, de frågade om han visste hur det var, han visste att morfar var dålig och frågade hur det var nu. "Gösta är mycket svag" blev svaret. Han hälsade på, jag hade varit där två dagar innan och redan då var han sängliggande, syrgasmask och svarade knappt på tilltal. Han hade inte ätit på två dagar och under morgonen hade hans njurar lagt av.Den tionde januari 2007 så avlider min morfar, 82 år gammal, de senaste åren hade han varit med om 4 hjärtattacker, en bypass operation, lungcancer, kol och proppat i sig över 20 tabletter om dagen. Efter fyra timmars sömn så väcker pappa mig klockan sex på morgonen, han berättar vad som hänt och berättar att han och mamma ska åka in till Mjölby. jag försöker somna om, det går inte, pappa kommer hem igen vid elva och har lämnat mamma i mjölby, jag försöker äta något men är inte vidare hungrig. för första gången tar jag bilen själv till jobbet, jag grattuleras av mina arbetskamrater och winnerbäckraden "och en man som gick till jobbet som om inget hade hänt" har aldrig passat bättre in i mitt liv. Jag jobbar på som vanligt, de som är mig närmast på jobbet får reda på det, resten spelar ingen roll om de vet. Efter jag jobbat klart så sätter jag mig i bilen hem, jag äter med pappa och senare så åker vi in till Mjölby, mamma ska sova där några nätter och behöver saker + en bil. Väl inne i mjölby var en av de svårare stunder i mitt liv, se hela mammas syskonskara sitta där lednsa, och prata om vilken underbar människa morfar var. Det gör ont, och för första gången på två år var jag riktigt riktigt ledsen. När mamma rent spontant sa pappa och tittade ner i marken, först då förstod jag känslomässigt att han var borta.
När morfar var pigg nog för att föra samtal så pratade han ofta om hans middag med Shells styrelse, hans firmor, kvinnor och andra världskriget. Jag åkte hem, lyssnade på Ani Di Franco, Anna Ternheim, pratade med goda vänner och jag tror det hjälpte. De två senaste dagarna har jag fått ett körkort och förlorat en morfar Det går tyvärr inte att byta. Jag är morfarslös, han kommer aldrig tillbaka, han var dålig länge men det spelar ingen roll. Han lämnade antagligen massa pengar efter sig, men det känns väldigt orelevant. Det finns hur många frågor som helst just nu, kunde någon göra något för att göra det längre?Ville han att det skulle bli längre? I slutet var det mycket morfin i hans kropp för att han inte skulle lida. Han somnade in i sin egen säng, var det rätt? Kunde sjukhuset tagit bättre hand om honom? Han skulle fyllt i februari, kunde han levt tills dess? Hur kommer det utveckla sig? hur kommer mormor må? hur kommer mamma må? Den äldsta brodern i skaran åkte till Thailand igår, var det rätt? Dödsannons imorgon och begravning den 31 Januari. Vila ifrid morfar, du är saknad av många. Den dagen var jag vaken i 20 timmar efter tre timmars sömn, jag var iprincip död när jag träffade kudden, ändå kunde jag inte riktigt sova
--------------------------------------------- ----------------------------------------------- ---Bortsett från morfar så kom ett minne tillbaka till mig på natten. Runt klockan halv sju på morgonen den 11 Januari 2005 så blir min älskade hund Rocky överkörd, precis ett år senare skriver jag bloggen "Det är idag ett år sen" Jag citerar den här."Det är idag ett år senOns 11 jan 2006 23:59 Övrigt, 8 läsare totalt Jag har aldrig skrivit sånt här förut. Jag har nog haft en väldigt tur med både far och morföräldrarna vid liv. Faktum är att jag bara varit på en begravning i hela mitt liv. Det var farfars syster, jag kände henne knappt men på något sätt den som höll ihop släkten. Eller klanen som hon själv sa. Det var vackert och tårfyllt då. Följande hände för ett år sen. Den elfte Januari 2005 Det är första dagen efter julovet. En halv termin kvar av min gymnasietid Jag vaknar runt 6 snåret, jag vaknade inte av klockan, den var ställd på 20 minuter senare. Jag vaknar av att mamma står i trappen och gråter. Jag hör även pappa nere i hallen. Min första känsla var att det hade hänt bror någonting. Det blir väl så när man är i chock och värnar i första hand om familjen. Det hade inte hänt Henke något. Det hade hänt Rocky något. Rocky var åtta månader. Vi hade haft honom i ungefär 3-4 månader. Han var vild som en galning i början, han bet sönder saker och högg människor. Ändå slutade jag aldrig älska honom. Rocky Boy. Vi försökte få in honom i ett rutinmönster på morgonen.. Han skulle ut och kissa varje morgon medans pappa körde ner till brevlådan. Rambo hade gjort så i säkert tio år. Rocky gjorde det inte i ett halvår. Rocky var väldigt folkkär. Han kom efter en stund på att åkande bilar hade folk i sig, därför hade han som vana att hoppa runt bilar i väntan på att någon skulle komma ut och leka med honom. När pappa åkter ner för att hämta tidningen den elfte Januari 2005 så ville inte Rocky ut på gräsmattan, han ville leka runt bilen. (Sate, det här är svårt att skriva). När pappa åkte upp igen så log han där. ungefär där bilen hade stått över natten. Han var livlös. Han var död. Han bar honom till verandan och väckte oss. Mamma grät och jag var i chocktillstånd. Det var inte pappas fel, det var Rocky som inte kunde hålla sig borta från bilar. Vi hade självklart en liten aning om att det här skulle hända men han var bara 8 månader. Efter gått ut på verandan och tagit ett sista farväl så duschade jag och sa att jag inte vill gå till skolan idag. Mamma (Mammor vet alltid bäst) insisterande dock att jag skulle gå för min egen skull och så gjorde jag. Jag bode lite halvt i mjölby redan då så jag skulle inte komma hem förrns sent på kvällen. Jag satte mig på bussen och hälsade på de närmsta med nedstämd blick, det brukade jag göra jag är rätt så morgontrött av mig men denna gången var det något speciellt. Jag satte mig ner i ett "ensamsäte" och började lyssna på Isola. (Celcius, Elvis och 747) Klev av bussen och träffade några klasskompisar. Berättade inget om det. Det var för tidigt. Alla i familjen visste inte om det än. Laila frågade som vanligt: Hu(r) ha(r) lovet va(r)it? Var svårt att säga något i den stunden kan jag ju säga. Vid lunchen kom det ett sms från mamma "Hur går det?" Det högg till i bröstkorgen kan jag lova Jag kommer inte ihåg hur jag svarade men fick sedan tillbaka "Sådär, jobbiga stunder ibland" Efter skolan gick jag upp till lägenheten, kommer inte ihåg vad jag gjorde där förutom att jag ringde hem och frågade hur allt var. På eftermiddagen kom totte och vi skulle ner till körskolan. Han märkte att jag var lite konstig men jag stötte iväg det och sa "Tar det sen" Han skulle med sin buss till vadstena sen. Jag skulle upp till lägenheten för att packa. Då berättade jag det. så mycket kul vi hade haft med både Rambo och Rocky så var det en stor grej för honom också. Vi var jävligt taighta då. Han frågade hur jag kände. och sa beklagar. Senare på kvällen återvände jag till munketorp och det mesta som påminde om Rocky var borta. Buren, matskålen, alla hans leksaker. Än idag så öppnar jag toadärren försiktigt. Han låg där på mattan en gång. Han kved till och fick jätteont när jag slog upp dörren på honom. Jag saknar honom som en tok. och har dåliga minnen av när jag var lite väl stäng i mina försök att uppfostra honom. Vila i fred Rockyboy, det förtjänar du."
Allt vettigt från lunarbloggen Part IX
Jag hade uppkörning idag, hur tror ni det gick? Jag ger er följande faktum
Av kanske 15 gånger övningsköring så har jag kört för fort alla utan 2.
Jag är fortfarande inte klar med repetitionsfrågorna i teorilokalen .
Jag tyckte inte om bilen jag körde upp i.
Jag har fortfarande ett papper som min lärare ska ha.
Jag gjorde en vändning genom att större delen av den köra i vänsterfilen.
Jag missade en avfart han bad mig svänga in på, och jag såg skylten.
Jag fick min tid ändrad och betalade in till fel ORC nummer.
Jag försov mig och stressade dit.
Jag var nervös.
Jag kom på mig själv att missa speglar ibland.
Det var strul eftersom min namnteckning inte stämmer jämförelse med min legitimation.
Jag svor, samtidigt som jag hade ett guldkors runt halsen
Jag ställde mängder av jobbiga frågor om hur mycket han fick hjälpa till
http://www.pixbox.se/pic_show_id6581701.html
Iövrigt har jag också lagt upp bilderna från nyår, jag har absolut ingen tillåtelse varken från fotografer eller personer på kortet men ni får stå ut helt enkelt. Jag ska alltså köra till jobbet imorgon, själv för första gången, läskigtJag lånar din bil ett tag bror ;)
Av kanske 15 gånger övningsköring så har jag kört för fort alla utan 2.
Jag är fortfarande inte klar med repetitionsfrågorna i teorilokalen .
Jag tyckte inte om bilen jag körde upp i.
Jag har fortfarande ett papper som min lärare ska ha.
Jag gjorde en vändning genom att större delen av den köra i vänsterfilen.
Jag missade en avfart han bad mig svänga in på, och jag såg skylten.
Jag fick min tid ändrad och betalade in till fel ORC nummer.
Jag försov mig och stressade dit.
Jag var nervös.
Jag kom på mig själv att missa speglar ibland.
Det var strul eftersom min namnteckning inte stämmer jämförelse med min legitimation.
Jag svor, samtidigt som jag hade ett guldkors runt halsen
Jag ställde mängder av jobbiga frågor om hur mycket han fick hjälpa till
http://www.pixbox.se/pic_show_id6581701.html
Iövrigt har jag också lagt upp bilderna från nyår, jag har absolut ingen tillåtelse varken från fotografer eller personer på kortet men ni får stå ut helt enkelt. Jag ska alltså köra till jobbet imorgon, själv för första gången, läskigtJag lånar din bil ett tag bror ;)
Allt vettigt från lunarbloggen Part VIII
I senaste offside tidningen så är det en lång artikel/intervju om Uniteds ungdomslag 92. Bara för att jag är så snäll och ni alla som läser det här är så intresserade av fotboll och speciellt United så citerar jag delar av texten.
"Manchester Uniteds juniortrupp 1992 innehäll spelare som David Beckham, Ryan Giggs, Paul Scholes, Nicky Butt och Gary Neville""När detta ungdomslag spelade final i FA Youth Cup kom det nästan 20,000 åskådare. Alla hoppades de få se en glimt av framtiden"
"Phil Neville, Garys lillebror spelade i årgången under"
"Genom mål av Ryan Giggs och Ben Thonrnley vann United med 3-2 mot Crystal Palce, och säkrade därmed en trippel som inget lag hade lyckats med tidigare: Lanchashire League Division One, Lancashire Youth Cup och FA Youth Cup."
"Den Ajaxgeneration som innehöll Kluivert, Seedorf, Overmars och bröderna De Boer, som vann Champions Leuage 1995 , var fantastisk. Detsamma kan sägas om det jugoslaviska ungdomslagslag som vann ungdoms VM i Chile 1989 och innehöll Suker, Prosinecji, Boban och Jarni. Men vad gäller antalet titlar, landskamper och matcher på högsta nivå är det svårt att argumentera mot Uniteds årgång 92"
"Tiden i Aberdeen hade också visas Ferguson att ungdomar som fostrades tillsammans utvecklade en stark laganda och lojalitet för klubben att ta fram egna ungdomar gav större tillfredsställelse än att gambla på transfermarknader- dessutom var det billigare."
"Kort efter att Ferguson hade kommit till Old Trafford, frågade en vän om hur ungdomsverksamheten var uppbyggd under den föregående managern Ron Atkinson tid. Vilken ungdomsverksamhet frågade Ferguson. Ett stort lass skit var det han lämnade efter sig."
"Nicky Butt och Ryan Giggs, som vid den här tiden spelade i Manchester City men ännu inte skrivet några riktiga kontrakt, bytte hastigt från blått till rött. Både två var Unitedfans sen barndomsben . Att Fergie vädjade till dem räckte för att de skulle byta klubb"
"Ferguson accepterade helt enkelt inte att folk sa emot honom, och i Beckham och det gänget fick han en lojal grupp att börja jobba med. När han sa "hoppa" svarade de hur högt?"
"Eric Harrison minns att han flera gånger fick släpa ut Beckham med våld från träningsplanen. - Jag minns särskilt en gång, det var vid jul och vi hade haft en ganska lång träning, det var väldigt kallt och det hade regnat. Jag stod i omklädningsrummet och snackade med killarna när jag märket att David är borta. Jag gick ut och fick se honom öva frisparkar med en seniorspelare.Jag blev rasande, vi hade en viktig match nästa dag och där gick han och drällde runt i regnet och slog frisparkar. Det är så man drar på sig en förkylning. Jag tog tag i tröjan, släpade in honom i omklädningsrummet och sa åt honom att hoppa in i duschen så att han blev varm. Jag tror han blev lite förbannad för jag gjorde så inför de andra, men jag kände mig tvungen."
"1992 års ungdomslag var abnormt. Det var en unik händelse och det är extremt osannolikt att något kiknande kommer att hända igen, i någon klubb eller något land."
Det finns hur mycket som helst i den här artikeln, den är helt underbar och baseras på en intervju med George Switzer, en i ungdomslaget som aldrig fick kontrakt. Nu vet jag att ni som läser det här (7-8 stycken brukar det bli) är väldigt ointresserade av United, men vi får se det som en bonus.
Peace!
"Manchester Uniteds juniortrupp 1992 innehäll spelare som David Beckham, Ryan Giggs, Paul Scholes, Nicky Butt och Gary Neville""När detta ungdomslag spelade final i FA Youth Cup kom det nästan 20,000 åskådare. Alla hoppades de få se en glimt av framtiden"
"Phil Neville, Garys lillebror spelade i årgången under"
"Genom mål av Ryan Giggs och Ben Thonrnley vann United med 3-2 mot Crystal Palce, och säkrade därmed en trippel som inget lag hade lyckats med tidigare: Lanchashire League Division One, Lancashire Youth Cup och FA Youth Cup."
"Den Ajaxgeneration som innehöll Kluivert, Seedorf, Overmars och bröderna De Boer, som vann Champions Leuage 1995 , var fantastisk. Detsamma kan sägas om det jugoslaviska ungdomslagslag som vann ungdoms VM i Chile 1989 och innehöll Suker, Prosinecji, Boban och Jarni. Men vad gäller antalet titlar, landskamper och matcher på högsta nivå är det svårt att argumentera mot Uniteds årgång 92"
"Tiden i Aberdeen hade också visas Ferguson att ungdomar som fostrades tillsammans utvecklade en stark laganda och lojalitet för klubben att ta fram egna ungdomar gav större tillfredsställelse än att gambla på transfermarknader- dessutom var det billigare."
"Kort efter att Ferguson hade kommit till Old Trafford, frågade en vän om hur ungdomsverksamheten var uppbyggd under den föregående managern Ron Atkinson tid. Vilken ungdomsverksamhet frågade Ferguson. Ett stort lass skit var det han lämnade efter sig."
"Nicky Butt och Ryan Giggs, som vid den här tiden spelade i Manchester City men ännu inte skrivet några riktiga kontrakt, bytte hastigt från blått till rött. Både två var Unitedfans sen barndomsben . Att Fergie vädjade till dem räckte för att de skulle byta klubb"
"Ferguson accepterade helt enkelt inte att folk sa emot honom, och i Beckham och det gänget fick han en lojal grupp att börja jobba med. När han sa "hoppa" svarade de hur högt?"
"Eric Harrison minns att han flera gånger fick släpa ut Beckham med våld från träningsplanen. - Jag minns särskilt en gång, det var vid jul och vi hade haft en ganska lång träning, det var väldigt kallt och det hade regnat. Jag stod i omklädningsrummet och snackade med killarna när jag märket att David är borta. Jag gick ut och fick se honom öva frisparkar med en seniorspelare.Jag blev rasande, vi hade en viktig match nästa dag och där gick han och drällde runt i regnet och slog frisparkar. Det är så man drar på sig en förkylning. Jag tog tag i tröjan, släpade in honom i omklädningsrummet och sa åt honom att hoppa in i duschen så att han blev varm. Jag tror han blev lite förbannad för jag gjorde så inför de andra, men jag kände mig tvungen."
"1992 års ungdomslag var abnormt. Det var en unik händelse och det är extremt osannolikt att något kiknande kommer att hända igen, i någon klubb eller något land."
Det finns hur mycket som helst i den här artikeln, den är helt underbar och baseras på en intervju med George Switzer, en i ungdomslaget som aldrig fick kontrakt. Nu vet jag att ni som läser det här (7-8 stycken brukar det bli) är väldigt ointresserade av United, men vi får se det som en bonus.
Peace!
Allt vettigt från lunarbloggen Part VII
Om man skriver mer än 50 tecken i rubriken så börjar lunarstorm retas med dig, man ser bokstaven man skriver i ungefär en halv sekund. sen försvinner den. Det irriterar mig.Meningen var att rubriken skulle vara "Pepparkakshus, Norah Jones, Jönköping och bra vänskap"Slå ihop allt det här och jag lovar er en mysig stämningI fredagseftermiddag så åkte jag ner till Jönköping, bussen var lite sen men jag hittade en busen att fördriva tiden med så det var absolut ingen fara (förutom att jag hade glömt vantar). Johanna mötte upp mig på stationen och sen åkte vi till A6 och shoppade, på vägen dit han vi med följande
* En person pekade finger åt oss när hon missade ett övergångsställe och hon tutade för att han gick över vägen
*Hon glömde blinka flertalet gånger
*Tre varv i samma rondell
*och samtidigt vinkar vi åt några människor som står bredvid.
*Folk tutar lite på henne
*"Vi ställde väl bilen ganska nära?"
*Ja Johanna, bara längst bort
*Vi skrattar så vi nästan dör när hon berättar om när hon krockade med en lyktstolpe
*Men hon varnade mig innan att hon inte var den bästa chaffören.
Efter vi åkt till hennes lägenhet, lämnat sakerna så åkte vi till en kyrka där en av hennes klasskompisar skulle predika. Jag vill säga att jag ser mig själv som "ganska troende" jag tror på mycket av det som sägs i kyrkan, jag är döpt, konfirmerad och går i kyrkan ungefär en gång per år. Det här var galet, inte jättegalet men det var inte inom min tankeram. Hon som predikade hade drömt att en röst sa till henne att hon skulle bli predikör.
Hon berättade att hennes mamma hade haft cancer 2 gånger och opererat sig båda gångerna, hon bad både gångerna och det gick bra både gångerna, det kan jag förstå lite. Men när hon började med att hon hade sovit dåligt en natt och fått ont i nacken, sedan så bad hon och dagen efter var det borta. Jag kallar det nackspärr, hon kallade det mirakel. Senare såg jag på håll hur överlycklig hon var när hon berättade om hur bra det gick och att det här var guds mening med henne. Personen i fråga har varit mobbad hela livet och fått diverse sammabrott och självmordstankar och jag tror att frikyrkan är väldigt viktig för henne, just därför var jag tyst.
Jag har inte en aning om hur Johanna ställer sig till det här och det skrämmer mig lite.Senare åkte vi ner till hennes lägenhet igen, och innan kyrkan så visste vi inte hur vi skulle fördriva tiden eftersom min buss inte gick hem förrns 01:30, vi gick in på konsum och skulle köpa något att äta iaf, i affären (Konsum, jag gnällde på att det inte var ICA ungefär hela tiden) kommer hon på att det faktiskt finns fika hemma hos henne. och vad ser vi då om inte ANNAS pepparkakshus? Hur bra som helst. Vi köper det, florsocker, godis och allt annat som behövs. Vi bakade pepparkakshus, lyssnade på Norah Jones (hon har en liten, men imponerande skivsamling)
Huset blev... Sådär, Hon ska ta kort på det men jag vet inte om jag vågar visa upp det :PSen åkte jag hem, världens bästa Emil hämtade mig halv tre på porten och jag somnade framåt halv 4.
Promoe - White Mans Burden är årets skiva
Lars Winnerbäck på stångebrofältet är årets konsert
Min TV är årets köp
Jönköping är den stad jag "upptäckt" iår
Vidic är årets värvning i PL
Fotbolls VM var årets fest
"We are going to night club" är årets interna skämt
Paula är årets nya kompis
http://img96.imageshack.us/img96/5746/2scroo...
Peace!
* En person pekade finger åt oss när hon missade ett övergångsställe och hon tutade för att han gick över vägen
*Hon glömde blinka flertalet gånger
*Tre varv i samma rondell
*och samtidigt vinkar vi åt några människor som står bredvid.
*Folk tutar lite på henne
*"Vi ställde väl bilen ganska nära?"
*Ja Johanna, bara längst bort
*Vi skrattar så vi nästan dör när hon berättar om när hon krockade med en lyktstolpe
*Men hon varnade mig innan att hon inte var den bästa chaffören.
Efter vi åkt till hennes lägenhet, lämnat sakerna så åkte vi till en kyrka där en av hennes klasskompisar skulle predika. Jag vill säga att jag ser mig själv som "ganska troende" jag tror på mycket av det som sägs i kyrkan, jag är döpt, konfirmerad och går i kyrkan ungefär en gång per år. Det här var galet, inte jättegalet men det var inte inom min tankeram. Hon som predikade hade drömt att en röst sa till henne att hon skulle bli predikör.
Hon berättade att hennes mamma hade haft cancer 2 gånger och opererat sig båda gångerna, hon bad både gångerna och det gick bra både gångerna, det kan jag förstå lite. Men när hon började med att hon hade sovit dåligt en natt och fått ont i nacken, sedan så bad hon och dagen efter var det borta. Jag kallar det nackspärr, hon kallade det mirakel. Senare såg jag på håll hur överlycklig hon var när hon berättade om hur bra det gick och att det här var guds mening med henne. Personen i fråga har varit mobbad hela livet och fått diverse sammabrott och självmordstankar och jag tror att frikyrkan är väldigt viktig för henne, just därför var jag tyst.
Jag har inte en aning om hur Johanna ställer sig till det här och det skrämmer mig lite.Senare åkte vi ner till hennes lägenhet igen, och innan kyrkan så visste vi inte hur vi skulle fördriva tiden eftersom min buss inte gick hem förrns 01:30, vi gick in på konsum och skulle köpa något att äta iaf, i affären (Konsum, jag gnällde på att det inte var ICA ungefär hela tiden) kommer hon på att det faktiskt finns fika hemma hos henne. och vad ser vi då om inte ANNAS pepparkakshus? Hur bra som helst. Vi köper det, florsocker, godis och allt annat som behövs. Vi bakade pepparkakshus, lyssnade på Norah Jones (hon har en liten, men imponerande skivsamling)
Huset blev... Sådär, Hon ska ta kort på det men jag vet inte om jag vågar visa upp det :PSen åkte jag hem, världens bästa Emil hämtade mig halv tre på porten och jag somnade framåt halv 4.
Promoe - White Mans Burden är årets skiva
Lars Winnerbäck på stångebrofältet är årets konsert
Min TV är årets köp
Jönköping är den stad jag "upptäckt" iår
Vidic är årets värvning i PL
Fotbolls VM var årets fest
"We are going to night club" är årets interna skämt
Paula är årets nya kompis
http://img96.imageshack.us/img96/5746/2scroo...
Peace!
Allt vettigt från lunarbloggen Part VI
"Du är så fin, förändra dig aldrig, fördjupa dig alltid"
"Du är och andra sidan dum i huvudet, så din åsikt är inte så relevant."
"Behövs ordet sanning, eller är det bara för att ha ett motsatsord till att ljuga?"
"Du är och andra sidan dum i huvudet, så din åsikt är inte så relevant."
"Behövs ordet sanning, eller är det bara för att ha ett motsatsord till att ljuga?"
Allt vettigt från lunarbloggen Part V
"Du har ansökt om och blivit tilldelad biljetter eller vouchers till fotbolls-VM 2006 i Tyskland. En biljett/voucher per person och match nedan. Verifiera att uppgifterna i fakturan stämmer och betala angivet belopp snarast.
Observera att inga ändringar kan göras på det gällande tilldelningen. Om betalning inte är Svenska Fotbollsförbundet tillganda på nedan angivet datum förverkas rätten till era biljetter/vouchers.Vid frågor angående denna faktura, kontakta vår biljettförsäljning, http://biljett@svenskfotboll.se eller 08-7350935
"Personer
Joakim Johansson (19860910 xxxx)
Gunnar Pettersson (19820216 xxxx)
Marcus Johansson (19820123 xxxx)
Jens Södergren (19830819 xxxx)
Matcher
Ort
Datum
Biljettpris
Sverige - Paraguay
Berlin 2006-06-15 45
Eur (priskategori 1)
Biljettkostnad per person: 45
EurOmräknat per person 428 (Kurs 9,5)
Antal personer 4Summa omräknat biljettpris 1710
Administrativ avgift (10%) 171
Porto 80
Summa att betala 1961
Betalning oss tillhanda senast 2006-04-10
Ange alltid ansökningsnummer vid betalning xxxxxxx
Observera att inga ändringar kan göras på det gällande tilldelningen. Om betalning inte är Svenska Fotbollsförbundet tillganda på nedan angivet datum förverkas rätten till era biljetter/vouchers.Vid frågor angående denna faktura, kontakta vår biljettförsäljning, http://biljett@svenskfotboll.se eller 08-7350935
"Personer
Joakim Johansson (19860910 xxxx)
Gunnar Pettersson (19820216 xxxx)
Marcus Johansson (19820123 xxxx)
Jens Södergren (19830819 xxxx)
Matcher
Ort
Datum
Biljettpris
Sverige - Paraguay
Berlin 2006-06-15 45
Eur (priskategori 1)
Biljettkostnad per person: 45
EurOmräknat per person 428 (Kurs 9,5)
Antal personer 4Summa omräknat biljettpris 1710
Administrativ avgift (10%) 171
Porto 80
Summa att betala 1961
Betalning oss tillhanda senast 2006-04-10
Ange alltid ansökningsnummer vid betalning xxxxxxx
Allt vettigt från lunarbloggen Part IV
Jag har aldrig skrivit sånt här förut. Jag har nog haft en väldigt tur med både far och morföräldrarna vid liv. Faktum är att jag bara varit på en begravning i hela mitt liv. Det var farfars syster, jag kände henne knappt men på något sätt den som höll ihop släkten. Eller klanen som hon själv sa. Det var vackert och tårfyllt då.
Följande hände för ett år sen.
Den elfte Januari 2005Det är första dagen efter julovet. En halv termin kvar av min gymnasietidJag vaknar runt 6 snåret, jag vaknade inte av klockan, den var ställd på 20 minuter senare. Jag vaknar av att mamma står i trappen och gråter. Jag hör även pappa nere i hallen. Min första känsla var att det hade hänt bror någonting. Det blir väl så när man är i chock och värnar i första hand om familjen. Det hade inte hänt Henke något. Det hade hänt Rocky något. Rocky var åtta månader. Vi hade haft honom i ungefär 3-4 månader.
Han var vild som en galning i början, han bet sönder saker och högg människor. Ändå slutade jag aldrig älska honom. Rocky Boy. Vi försökte få in honom i ett rutinmönster på morgonen.. Han skulle ut och kissa varje morgon medans pappa körde ner till brevlådan. Rambo hade gjort så i säkert tio år. Rocky gjorde det inte i ett halvår. Rocky var väldigt folkkär. Han kom efter en stund på att åkande bilar hade folk i sig, därför hade han som vana att hoppa runt bilar i väntan på att någon skulle komma ut och leka med honom. När pappa åkter ner för att hämta tidningen den elfte Januari 2005 så ville inte Rocky ut på gräsmattan, han ville leka runt bilen. (Sate, det här är svårt att skriva).När pappa åkte upp igen så log han där. ungefär där bilen hade stått över natten. Han var livlös. Han var död.Han bar honom till verandan och väckte oss.
Mamma grät och jag var i chocktillstånd. Det var inte pappas fel, det var Rocky som inte kunde hålla sig borta från bilar. Vi hade självklart en liten aning om att det här skulle hända men han var bara 8 månader. Efter gått ut på verandan och tagit ett sista farväl så duschade jag och sa att jag inte vill gå till skolan idag. Mamma (Mammor vet alltid bäst) insisterande dock att jag skulle gå för min egen skull och så gjorde jag. Jag bode lite halvt i mjölby redan då så jag skulle inte komma hem förrns sent på kvällen. Jag satte mig på bussen och hälsade på de närmsta med nedstämd blick, det brukade jag göra jag är rätt så morgontrött av mig men denna gången var det något speciellt.
Jag satte mig ner i ett "ensamsäte" och började lyssna på Isola. (Celcius, Elvis och 747) Klev av bussen och träffade några klasskompisar. Berättade inget om det. Det var för tidigt. Alla i familjen visste inte om det än.Laila frågade som vanligt: Hu(r) ha(r) lovet va(r)it?Var svårt att säga något i den stunden kan jag ju säga.Vid lunchen kom det ett sms från mamma "Hur går det?"Det högg till i bröstkorgen kan jag lovaJag kommer inte ihåg hur jag svarade men fick sedan tillbaka "Sådär, jobbiga stunder ibland"Efter skolan gick jag upp till lägenheten, kommer inte ihåg vad jag gjorde där förutom att jag ringde hem och frågade hur allt var.
På eftermiddagen kom totte och vi skulle ner till körskolan. Han märkte att jag var lite konstig men jag stötte iväg det och sa "Tar det sen"Han skulle med sin buss till vadstena sen. Jag skulle upp till lägenheten för att packa. Då berättade jag det. så mycket kul vi hade haft med både Rambo och Rocky så var det en stor grej för honom också. Vi var jävligt taighta då. Han frågade hur jag kände. och sa beklagar. Senare på kvällen återvände jag till munketorp och det mesta som påminde om Rocky var borta. Buren, matskålen, alla hans leksaker.
Än idag så öppnar jag toadärren försiktigt. Han låg där på mattan en gång. Han kved till och fick jätteont när jag slog upp dörren på honom. Jag saknar honom som en tok. och har dåliga minnen av när jag var lite väl sträng i mina försök att uppfostra honom. Vila i fred Rockyboy, det förtjänar du.
Följande hände för ett år sen.
Den elfte Januari 2005Det är första dagen efter julovet. En halv termin kvar av min gymnasietidJag vaknar runt 6 snåret, jag vaknade inte av klockan, den var ställd på 20 minuter senare. Jag vaknar av att mamma står i trappen och gråter. Jag hör även pappa nere i hallen. Min första känsla var att det hade hänt bror någonting. Det blir väl så när man är i chock och värnar i första hand om familjen. Det hade inte hänt Henke något. Det hade hänt Rocky något. Rocky var åtta månader. Vi hade haft honom i ungefär 3-4 månader.
Han var vild som en galning i början, han bet sönder saker och högg människor. Ändå slutade jag aldrig älska honom. Rocky Boy. Vi försökte få in honom i ett rutinmönster på morgonen.. Han skulle ut och kissa varje morgon medans pappa körde ner till brevlådan. Rambo hade gjort så i säkert tio år. Rocky gjorde det inte i ett halvår. Rocky var väldigt folkkär. Han kom efter en stund på att åkande bilar hade folk i sig, därför hade han som vana att hoppa runt bilar i väntan på att någon skulle komma ut och leka med honom. När pappa åkter ner för att hämta tidningen den elfte Januari 2005 så ville inte Rocky ut på gräsmattan, han ville leka runt bilen. (Sate, det här är svårt att skriva).När pappa åkte upp igen så log han där. ungefär där bilen hade stått över natten. Han var livlös. Han var död.Han bar honom till verandan och väckte oss.
Mamma grät och jag var i chocktillstånd. Det var inte pappas fel, det var Rocky som inte kunde hålla sig borta från bilar. Vi hade självklart en liten aning om att det här skulle hända men han var bara 8 månader. Efter gått ut på verandan och tagit ett sista farväl så duschade jag och sa att jag inte vill gå till skolan idag. Mamma (Mammor vet alltid bäst) insisterande dock att jag skulle gå för min egen skull och så gjorde jag. Jag bode lite halvt i mjölby redan då så jag skulle inte komma hem förrns sent på kvällen. Jag satte mig på bussen och hälsade på de närmsta med nedstämd blick, det brukade jag göra jag är rätt så morgontrött av mig men denna gången var det något speciellt.
Jag satte mig ner i ett "ensamsäte" och började lyssna på Isola. (Celcius, Elvis och 747) Klev av bussen och träffade några klasskompisar. Berättade inget om det. Det var för tidigt. Alla i familjen visste inte om det än.Laila frågade som vanligt: Hu(r) ha(r) lovet va(r)it?Var svårt att säga något i den stunden kan jag ju säga.Vid lunchen kom det ett sms från mamma "Hur går det?"Det högg till i bröstkorgen kan jag lovaJag kommer inte ihåg hur jag svarade men fick sedan tillbaka "Sådär, jobbiga stunder ibland"Efter skolan gick jag upp till lägenheten, kommer inte ihåg vad jag gjorde där förutom att jag ringde hem och frågade hur allt var.
På eftermiddagen kom totte och vi skulle ner till körskolan. Han märkte att jag var lite konstig men jag stötte iväg det och sa "Tar det sen"Han skulle med sin buss till vadstena sen. Jag skulle upp till lägenheten för att packa. Då berättade jag det. så mycket kul vi hade haft med både Rambo och Rocky så var det en stor grej för honom också. Vi var jävligt taighta då. Han frågade hur jag kände. och sa beklagar. Senare på kvällen återvände jag till munketorp och det mesta som påminde om Rocky var borta. Buren, matskålen, alla hans leksaker.
Än idag så öppnar jag toadärren försiktigt. Han låg där på mattan en gång. Han kved till och fick jätteont när jag slog upp dörren på honom. Jag saknar honom som en tok. och har dåliga minnen av när jag var lite väl sträng i mina försök att uppfostra honom. Vila i fred Rockyboy, det förtjänar du.
Allt vettigt från lunarbloggen Part III
"1969 slutade jag med sprit och kvinnor. Det var de 20 värsta minuterna i mitt liv."
Allt vettigt från lunarbloggen Part II
Michael är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han: "Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar".
Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Michael där och talade om för den anställde hur man kunde se positivt på situationen. Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Michael och frågade honom: "Hur lyckas du?"
Michael svarade: "Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör. Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller att dra lärdom av det.
Jag väljer att dra lärdom av det. Varje gång någon kommer ock klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet. "Säkert, men det är inte fullt så enkelt", protesterade jag. "Det är det", svarade Michael. "Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör. Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv. Jag funderade över vad Michael hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.
Många år senare hörde jag att Michael var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars ope ration och flera veckor på intensiven, blev Michael utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Michael ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: "Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?" Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.
"Det första jag tänkte på var min ännu ofödda dotter", svarade Michael. "Så medan jag låg på marken marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva". "Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?" frågade jag. Michael fortsatte: "Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: "Han är döende". Jag visste att jag måste göra något. "Vad gjorde du då?", frågade jag. "Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig", sa Michael. Hon frågade om jag var allergisk mot något. "Ja", svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar.
Jag tog ett djupt andetag och ropade: "Tyngdkraften". Genom deras skratt sa jag till dem: "Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död". Michael överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning. Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut. Inställningen är, trots allt, allt.
"Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga".
Matteus 6:34 Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.
Only ONE KEANO!
Peace
Allt vettigt från lunarbloggen Part I
En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass, som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag? Han måste vara knäpp". Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare. När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon. Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät. När jag gav honom glasögonen sa jag: "De där killarna är töntar, de skulle ha en omgång". Han tittade på mig och sa: "Tack så mycket". Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut. Han sa att han hade gått i privatskola tills nu.
Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko kille. Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sa ja. Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant. Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa: "Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag". Han bara skrattade och gav mig halva högen. Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner. När vi skulle sluta high school började vi planera för college. Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium. Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste förbereda talet på examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal. På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high school tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon.
Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna. Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa: "Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!" Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. "Tack",sa han. När han började, harklade han sig först och började sen prata. "Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia" Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet.
Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor på väg hem. Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. "Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara". Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det leendet.
Underskatta aldrig kraften i det du gör.
Med en liten gest kan du ändra en människas liv.
Till det bättre eller till det sämre.
Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko kille. Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sa ja. Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant. Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa: "Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag". Han bara skrattade och gav mig halva högen. Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner. När vi skulle sluta high school började vi planera för college. Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium. Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste förbereda talet på examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal. På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high school tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon.
Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna. Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa: "Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!" Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. "Tack",sa han. När han började, harklade han sig först och började sen prata. "Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia" Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet.
Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor på väg hem. Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. "Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara". Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det leendet.
Underskatta aldrig kraften i det du gör.
Med en liten gest kan du ändra en människas liv.
Till det bättre eller till det sämre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
