Allt vettigt från lunarbloggen Part IV

Jag har aldrig skrivit sånt här förut. Jag har nog haft en väldigt tur med både far och morföräldrarna vid liv. Faktum är att jag bara varit på en begravning i hela mitt liv. Det var farfars syster, jag kände henne knappt men på något sätt den som höll ihop släkten. Eller klanen som hon själv sa. Det var vackert och tårfyllt då.

Följande hände för ett år sen.
Den elfte Januari 2005Det är första dagen efter julovet. En halv termin kvar av min gymnasietidJag vaknar runt 6 snåret, jag vaknade inte av klockan, den var ställd på 20 minuter senare. Jag vaknar av att mamma står i trappen och gråter. Jag hör även pappa nere i hallen. Min första känsla var att det hade hänt bror någonting. Det blir väl så när man är i chock och värnar i första hand om familjen. Det hade inte hänt Henke något. Det hade hänt Rocky något. Rocky var åtta månader. Vi hade haft honom i ungefär 3-4 månader.

Han var vild som en galning i början, han bet sönder saker och högg människor. Ändå slutade jag aldrig älska honom. Rocky Boy. Vi försökte få in honom i ett rutinmönster på morgonen.. Han skulle ut och kissa varje morgon medans pappa körde ner till brevlådan. Rambo hade gjort så i säkert tio år. Rocky gjorde det inte i ett halvår. Rocky var väldigt folkkär. Han kom efter en stund på att åkande bilar hade folk i sig, därför hade han som vana att hoppa runt bilar i väntan på att någon skulle komma ut och leka med honom. När pappa åkter ner för att hämta tidningen den elfte Januari 2005 så ville inte Rocky ut på gräsmattan, han ville leka runt bilen. (Sate, det här är svårt att skriva).När pappa åkte upp igen så log han där. ungefär där bilen hade stått över natten. Han var livlös. Han var död.Han bar honom till verandan och väckte oss.

Mamma grät och jag var i chocktillstånd. Det var inte pappas fel, det var Rocky som inte kunde hålla sig borta från bilar. Vi hade självklart en liten aning om att det här skulle hända men han var bara 8 månader. Efter gått ut på verandan och tagit ett sista farväl så duschade jag och sa att jag inte vill gå till skolan idag. Mamma (Mammor vet alltid bäst) insisterande dock att jag skulle gå för min egen skull och så gjorde jag. Jag bode lite halvt i mjölby redan då så jag skulle inte komma hem förrns sent på kvällen. Jag satte mig på bussen och hälsade på de närmsta med nedstämd blick, det brukade jag göra jag är rätt så morgontrött av mig men denna gången var det något speciellt.

Jag satte mig ner i ett "ensamsäte" och började lyssna på Isola. (Celcius, Elvis och 747) Klev av bussen och träffade några klasskompisar. Berättade inget om det. Det var för tidigt. Alla i familjen visste inte om det än.Laila frågade som vanligt: Hu(r) ha(r) lovet va(r)it?Var svårt att säga något i den stunden kan jag ju säga.Vid lunchen kom det ett sms från mamma "Hur går det?"Det högg till i bröstkorgen kan jag lovaJag kommer inte ihåg hur jag svarade men fick sedan tillbaka "Sådär, jobbiga stunder ibland"Efter skolan gick jag upp till lägenheten, kommer inte ihåg vad jag gjorde där förutom att jag ringde hem och frågade hur allt var.

På eftermiddagen kom totte och vi skulle ner till körskolan. Han märkte att jag var lite konstig men jag stötte iväg det och sa "Tar det sen"Han skulle med sin buss till vadstena sen. Jag skulle upp till lägenheten för att packa. Då berättade jag det. så mycket kul vi hade haft med både Rambo och Rocky så var det en stor grej för honom också. Vi var jävligt taighta då. Han frågade hur jag kände. och sa beklagar. Senare på kvällen återvände jag till munketorp och det mesta som påminde om Rocky var borta. Buren, matskålen, alla hans leksaker.

Än idag så öppnar jag toadärren försiktigt. Han låg där på mattan en gång. Han kved till och fick jätteont när jag slog upp dörren på honom. Jag saknar honom som en tok. och har dåliga minnen av när jag var lite väl sträng i mina försök att uppfostra honom. Vila i fred Rockyboy, det förtjänar du.