Allt vettigt från lunarbloggen Part X

De tre dagarna kommer jag alltid komma ihåg, att de kommer i följd är en slump, hoppas jag.

Den nionde Januari tog jag mitt efterlängtade körkort, 20 år gammal, alltså två år försent. Jag hade inte tid med det när jag precis fyllt 18, jag hade egen lägenhet, skola som jag i efterhand borde skött lite bättre, pokern som dubblade mitt studiebidrag minst, samt så jobbade jag på porten då, skulle jag ha tid med körkort? Jag behövde ett men det bara gick inte, världens bästa föräldrar skjutsade mig nästan dit jag ville jämt, Emil, Busen, Henke och Johanna ska inte glömmas bort, jag är skyldig er massor. samt massa andra människor. Jag påbörjade min körkortsutbildning efter jag fyllt 19, gick en tråkig teorikurs som jag mest ägnade åt att sms:a med min dåvarande ögonsten Tess. Det lönade sig inte alls utan jag fick råplugga in hela boken under nästan ett år, när jag hade tid. Det hela tog inte riktigt fart förns både Totte och Emil (som jag pluggade tillsammans med) tog sina, då började jag inse att det var dags, och när även min två år yngre granne Josse tog sitt så var det bara det som gällde, jag tog ledigt från jobbet för att övningsköra och gav allt. Jag klarade min uppskrivning på första försöket efter att ha pluggar "tråksaker" såsom miljöfrågor, statistik och dylikt på vägen in. 4-5 rätts marginal fick jag och jag kände mer lättnad än glädje när jag lämnade huset. Jag är fortfarande inte klar med alla teorifrågor nere vid körskolan och jag ser det på något konstigt sätt som jag inte kan beskriva. Efter det så började det närma sig stadskörning, jag fick köra tillsammans med någon mjölbybo som jag måste erkänna var lite duktigare än mig, han var hursomhelst inte 18 då och låg kasst till i teorin, men jag kände även att det gick bra, jag forstatte övningsköra med min ledare Peter, vi kom ganske nära varandra och jag började trivas på lektionerna, några gånger senare var det dags för halkan, och er få som inte läser det här och inte tagit körkort än. Det är skitkul, efter första varvet så var jag som ett litet barn och satt och log och frågade om jag fick köra igen. Efter den så körde jag några gånger, körde upp en gång, jag misslyckades, åkte hem, tittade på Naturnal Born Killers och surade hela dagen. det hjälpte, den nionde januari 2007 så fick jag höra orden "Det här gick ju bra, nu få du övningsköra på egen hand" Jag tror att om han hade velat så hade han kunnat kugga mig, jag körde inte perfekt och han påpekade senare att jag gjorde fel i en vändning men körningen överlag var tillräcklig bra. Men vad är ett körkort?-

-------------------------------------------- ----------------------------------------------- ----------------------------------

När pappa hade mött upp mig och grattat mig, kört mig ungefär halvägs (jag ville av någon konstig anledning inte köra direkt efter) så sa han att han hade varit hos mormor och morfar under tiden jag körde, han hade mött LAH i dörren, de frågade om han visste hur det var, han visste att morfar var dålig och frågade hur det var nu. "Gösta är mycket svag" blev svaret. Han hälsade på, jag hade varit där två dagar innan och redan då var han sängliggande, syrgasmask och svarade knappt på tilltal. Han hade inte ätit på två dagar och under morgonen hade hans njurar lagt av.Den tionde januari 2007 så avlider min morfar, 82 år gammal, de senaste åren hade han varit med om 4 hjärtattacker, en bypass operation, lungcancer, kol och proppat i sig över 20 tabletter om dagen. Efter fyra timmars sömn så väcker pappa mig klockan sex på morgonen, han berättar vad som hänt och berättar att han och mamma ska åka in till Mjölby. jag försöker somna om, det går inte, pappa kommer hem igen vid elva och har lämnat mamma i mjölby, jag försöker äta något men är inte vidare hungrig. för första gången tar jag bilen själv till jobbet, jag grattuleras av mina arbetskamrater och winnerbäckraden "och en man som gick till jobbet som om inget hade hänt" har aldrig passat bättre in i mitt liv. Jag jobbar på som vanligt, de som är mig närmast på jobbet får reda på det, resten spelar ingen roll om de vet. Efter jag jobbat klart så sätter jag mig i bilen hem, jag äter med pappa och senare så åker vi in till Mjölby, mamma ska sova där några nätter och behöver saker + en bil. Väl inne i mjölby var en av de svårare stunder i mitt liv, se hela mammas syskonskara sitta där lednsa, och prata om vilken underbar människa morfar var. Det gör ont, och för första gången på två år var jag riktigt riktigt ledsen. När mamma rent spontant sa pappa och tittade ner i marken, först då förstod jag känslomässigt att han var borta.

När morfar var pigg nog för att föra samtal så pratade han ofta om hans middag med Shells styrelse, hans firmor, kvinnor och andra världskriget. Jag åkte hem, lyssnade på Ani Di Franco, Anna Ternheim, pratade med goda vänner och jag tror det hjälpte. De två senaste dagarna har jag fått ett körkort och förlorat en morfar Det går tyvärr inte att byta. Jag är morfarslös, han kommer aldrig tillbaka, han var dålig länge men det spelar ingen roll. Han lämnade antagligen massa pengar efter sig, men det känns väldigt orelevant. Det finns hur många frågor som helst just nu, kunde någon göra något för att göra det längre?Ville han att det skulle bli längre? I slutet var det mycket morfin i hans kropp för att han inte skulle lida. Han somnade in i sin egen säng, var det rätt? Kunde sjukhuset tagit bättre hand om honom? Han skulle fyllt i februari, kunde han levt tills dess? Hur kommer det utveckla sig? hur kommer mormor må? hur kommer mamma må? Den äldsta brodern i skaran åkte till Thailand igår, var det rätt? Dödsannons imorgon och begravning den 31 Januari. Vila ifrid morfar, du är saknad av många. Den dagen var jag vaken i 20 timmar efter tre timmars sömn, jag var iprincip död när jag träffade kudden, ändå kunde jag inte riktigt sova

--------------------------------------------- ----------------------------------------------- ---Bortsett från morfar så kom ett minne tillbaka till mig på natten. Runt klockan halv sju på morgonen den 11 Januari 2005 så blir min älskade hund Rocky överkörd, precis ett år senare skriver jag bloggen "Det är idag ett år sen" Jag citerar den här."Det är idag ett år senOns 11 jan 2006 23:59 Övrigt, 8 läsare totalt Jag har aldrig skrivit sånt här förut. Jag har nog haft en väldigt tur med både far och morföräldrarna vid liv. Faktum är att jag bara varit på en begravning i hela mitt liv. Det var farfars syster, jag kände henne knappt men på något sätt den som höll ihop släkten. Eller klanen som hon själv sa. Det var vackert och tårfyllt då. Följande hände för ett år sen. Den elfte Januari 2005 Det är första dagen efter julovet. En halv termin kvar av min gymnasietid Jag vaknar runt 6 snåret, jag vaknade inte av klockan, den var ställd på 20 minuter senare. Jag vaknar av att mamma står i trappen och gråter. Jag hör även pappa nere i hallen. Min första känsla var att det hade hänt bror någonting. Det blir väl så när man är i chock och värnar i första hand om familjen. Det hade inte hänt Henke något. Det hade hänt Rocky något. Rocky var åtta månader. Vi hade haft honom i ungefär 3-4 månader. Han var vild som en galning i början, han bet sönder saker och högg människor. Ändå slutade jag aldrig älska honom. Rocky Boy. Vi försökte få in honom i ett rutinmönster på morgonen.. Han skulle ut och kissa varje morgon medans pappa körde ner till brevlådan. Rambo hade gjort så i säkert tio år. Rocky gjorde det inte i ett halvår. Rocky var väldigt folkkär. Han kom efter en stund på att åkande bilar hade folk i sig, därför hade han som vana att hoppa runt bilar i väntan på att någon skulle komma ut och leka med honom. När pappa åkter ner för att hämta tidningen den elfte Januari 2005 så ville inte Rocky ut på gräsmattan, han ville leka runt bilen. (Sate, det här är svårt att skriva). När pappa åkte upp igen så log han där. ungefär där bilen hade stått över natten. Han var livlös. Han var död. Han bar honom till verandan och väckte oss. Mamma grät och jag var i chocktillstånd. Det var inte pappas fel, det var Rocky som inte kunde hålla sig borta från bilar. Vi hade självklart en liten aning om att det här skulle hända men han var bara 8 månader. Efter gått ut på verandan och tagit ett sista farväl så duschade jag och sa att jag inte vill gå till skolan idag. Mamma (Mammor vet alltid bäst) insisterande dock att jag skulle gå för min egen skull och så gjorde jag. Jag bode lite halvt i mjölby redan då så jag skulle inte komma hem förrns sent på kvällen. Jag satte mig på bussen och hälsade på de närmsta med nedstämd blick, det brukade jag göra jag är rätt så morgontrött av mig men denna gången var det något speciellt. Jag satte mig ner i ett "ensamsäte" och började lyssna på Isola. (Celcius, Elvis och 747) Klev av bussen och träffade några klasskompisar. Berättade inget om det. Det var för tidigt. Alla i familjen visste inte om det än. Laila frågade som vanligt: Hu(r) ha(r) lovet va(r)it? Var svårt att säga något i den stunden kan jag ju säga. Vid lunchen kom det ett sms från mamma "Hur går det?" Det högg till i bröstkorgen kan jag lova Jag kommer inte ihåg hur jag svarade men fick sedan tillbaka "Sådär, jobbiga stunder ibland" Efter skolan gick jag upp till lägenheten, kommer inte ihåg vad jag gjorde där förutom att jag ringde hem och frågade hur allt var. På eftermiddagen kom totte och vi skulle ner till körskolan. Han märkte att jag var lite konstig men jag stötte iväg det och sa "Tar det sen" Han skulle med sin buss till vadstena sen. Jag skulle upp till lägenheten för att packa. Då berättade jag det. så mycket kul vi hade haft med både Rambo och Rocky så var det en stor grej för honom också. Vi var jävligt taighta då. Han frågade hur jag kände. och sa beklagar. Senare på kvällen återvände jag till munketorp och det mesta som påminde om Rocky var borta. Buren, matskålen, alla hans leksaker. Än idag så öppnar jag toadärren försiktigt. Han låg där på mattan en gång. Han kved till och fick jätteont när jag slog upp dörren på honom. Jag saknar honom som en tok. och har dåliga minnen av när jag var lite väl stäng i mina försök att uppfostra honom. Vila i fred Rockyboy, det förtjänar du."