Allt vettigt från lunarbloggen Part XII (The last one)

Det var 1981 och vi var panka. Allt vi hade var tusen sjutums singlar som våran manager hade pressat åt oss, plus några ynka ägodelar, i det främre rummet stod en skinnsoffa och en stereo som Tommy fått av sina föräldrar i julklapp. Tacket var fullt av små runda märken, för varje gång grannarna klagade på att vi väsnades svarade vi genom att banka i taket med kvastskaft och gitarrhalsar. Mattan var fläckig av alkohol, blod och brännmärken efter cigaretter, och väggarna var svarta av sot. Stället kryllade av ohyra. Om vi någon gång ville använda ungen måste vi sätta igång den på högsta värme säkert tio minuter i förväg för att ta död på den kackerlacksarmé som kröp omkring därinne. Vi hade inte råd med insektsmedel, så för att utrota kackerlackorna brukade vi ta hårspray, hålla en tändare för munstycket och grilla de jävlarna. Vi hade såklart råd med (eller råd att stjäla) viktiga grejer som hårspray, för man måste ha höjd på håret om man skulle ut på klubbarna.

Köket var mindre än en toalett och lika ofräscht. I kylskåpet brukade det finnas gammal tonfisk, öl Oscar Mayers påläggskorv, utgången majonnäs och kanske varmkorv om det var i början av veckan och vi hade stulit dem i spritaffären på bottenvåningen eller köpt dom för några överblivna slantar. Men för det mesta brukade en tvåhundrakilos mc-knutte och dörrvakt från Troubadour som hette Big Bill (Som ett år senare dog av en kokainöverdos) komma förbi och äta upp korvarna. Vi vågade inte säga att det var den enda mat vi hade.Längre ner på gatan bodde ett par som tyckte synd om oss, och med jämna mellanrum kom de upp med en stor skol spagetti. Ibland när det var riktigt krisigt så dejtade Nikki och jag (Vince) tjejer som jobbade i mataffärer bara för att få gratis mat. Men vi köpte alltid våran egen sprit. Det handlade om stolthet.

I diskhon låg det enda vi hade i servisväg: Två dricksglas och en tallrik som vi sköljde då och då. Ibland satt det så mycket rester kvar på tallriken att man kunde skrapa ihop en hel måltid, och Tommy drog sig inte för att göra det. När sopphögen blev för stor öppnade vi den lilla skjutdörren i köket och kastade ut alltihop på verandan. I teorin skulle kunna verandan vara en trevlig plats, stor nog för en grill och en stol, men istället stod det påsar med ölburkar och spritflaskor så högt staplade att vi var tvungna att vi blev tvungen att hålla undan soporna för att de inte skulle ramla in i köket när vi öppnade dörren. Grannarna klagade på stanken och på råttorna som börjat krylla därute, men det fanns inte en chans att vi skulle röra det där berget, inte ens när Los Angeles hälsomyndigheter kommit förbi med juridiska dokument som beordrade oss att städa upp den miljökatastrof vi skapat. Men i jämförelse med köket så såg våran toalett perfekt ut. Under de cirka nio månader vi bott där hade vi inte städat toaletten en enda gång. Tommy och jag var fortfarande tonåringar, vi visste inte hur man gjorde. Det låg tamponger i duschen som tjejer lämnat där kvällen före, och handfatet och spegeln var svarta efter Nikkis hårfärg. Vi hade inte råd med- eller var för lata för att ha råd med med – Toalettpapper, så det låg strumpor, flyers för olika band och sidor med ur tidningar med skit på över hela golvet. På dörrens baksida satt en affisch med Slim Whitman. Varför vet jag inte.Utanför toaletten fanns en hall som ledde till två sovrum. Det var sotiga fotavtryck på hallmattan, för vi brukade repa inför våra konserter genom att sätta eld på Nikki, och tändvätskan rann alltid nerför benen på honom. Det sovrum som jag och Tommy delade låg till vänster om hallen och var fullt av tomflaskor och smutsiga kläder. Vi sov på golvet på varsin madrass med lakan som en gång varit vita men nu hade samma färg som mosade kackerlackor. Men vi tyckte vi var rätt fräsiga för vi hade en spegel på garderobsdörren. Vi hade det!

Så börjar boken. Det är Vince som berättar om en lägenhet de hade i nio månader, de var inte stora då men hade redan börjat snorta koks och mängder av whiskey, helst skulle jag vilja skriva av hela boken, men jag har inte tid och verkligen inte ork att göra det, så resten kommer att vara citat, av olika personer inte i någon som helst ordning Jag lyssnar inte på dom, jag ser inte upp till dom men jag tycker det är en riktigt rolig bok.

”Jag har alltid varit den som vet hur man gör saker utan att åka fast”

”Jag var fjorton år gammal när jag såg till att mamma blev arresterad. Hon var arg på mig för något – att jag kom hem för sent, inte gjorde mina läxor, spelade för hög musik, klädde mig som en slusk- Jag kommer inte ihåg vilket, och jag stod inte ut längre. Jag svingade basen rakt in i väggen, kastade stereon tvärsigenom rummet, slet ner mina affischer med MC5 och Blue Cheer från väggen och sparkade ett hål igenom den svart-vita TV: N på nedervåningen innan jag slängde upp ytterdörren. Väl ute på gatan kastade jag metodiskt sten genom vartenda av husets fönster men det var bara början, jag hade planerat ett steg längre. Jag sprang till ett hus i närheten där det bodde ett gäng skummisar som jag brukade röka på tillsammans med och bad om en kniv, någon kastade en stilett åt mig. Jag tryckte fram bladet, sträckte ut min armbandsbehängda vänsterarm, stack in kniven alldeles över armbågen och drog den neråt ungefär en decimeter och så djupt att benet syntes på sina ställen. Jag kände inte ett dug. Faktum är att jag tyckte det såg ganska coolt ut just då. Sedan ringde jag polisen och sa att mamma hade angripit mig. ”

”En eftermiddag gick jag in på West Music med ett tomt gitarrfodral som jag lånat av en kompis till Rick. Jag bad om en blankett för att kunna söka jobb där och när killen vände sig om för att leta fram dom så stoppade jag ner en gitarr i fodralet. Mitt hjärta bultade genom tröjan och jag kunde knappt prata när han gav mig blanketten, Medan jag såg på den såg jag att prislappen hängde utanför fodralet. Jag sa till honom att jag skulle komma tillbaka senare med ansökan och gick ut ur affären så obesvärat jag kunde men slog emot väggar, dörrar och trumset med gitarren. Jag hade fixat min första gitarr, jag var redo att rocka”

”Det tog mig bara ett par månader att sabba allt och bli hemlös och arbetslös igen”

”Du är ingen jävla punkare, din nolla. Jag for upp från soffan, smällde hans huvud rakt ner i bordet, ryckte tag i hans öra och tryckte örsnibben mot träet med fingrarna. Sedan slog jag en spik rakt igenom örsnibben och ner i bordet medans alla andra tittade på. AAaaaaauuggghhh! Skrek han och vred sig av smärta där han satt fast vid bordet som en hund i koppel. Nu är du punk! Skrek jag till honom. Vi vred upp stereon och fortsatte festen som inget hade hänt. När jag vaknade nästa morgon så var han borta, men spiken satt kvar och jag försökte undvika att tänka hur han måste gjort för att komma loss””Efter att ha stulit en hemlös kvinnas kläder fanns inga tabun”

”Det var början på slutet av det roliga: obegränsat med kokain. Tommy kände några skumma typer i Simi Valley som brukade komma förbi Cherokee Studios, där vi spelade in Shout at the devils, och ha med sig massor av koks. Vi var vakna tre dagar i sträck och spelade musik och tyckte inte ens vi jobbade hårt. Vince hade tejpat upp bilder ut porrtidningar på väggarna och det flöt en strid ström av tjejer ut och in genom studion, som blev knullade med mikrofoner i kontrollrummet, flaskor i köket och borstskaft garderoben för vi började få svårt att komma på saker att göra med dom”

”Jag hade köpt min första riktiga bil, en Porsche efter att ha fått ett förlagskontrakt med Warner/Chappell. Det var min ögonsten. Tommy och jag brukade köra nerför Sunser Boulevard med plattan i mattan klockan två på natten och dricka små flaskor Jack Daniel´s. Vi insåg inte hur dumt det är att köra när man är full förrän ett år senare. Och när polisen sedan stoppade oss för fortkörning tvingade de oss bara att hälla ut spriten och sedan köra vidare. Och vi tyckte inte alls att vi haft tur: Vi blev förbannade, för det var för sent för att köpa mer sprit ”

”Jag sprang bort till muren och klättrade över, helt naken. När jag hoppade ner på andra sidan såg jag att stenarna hade skurit in i bröstet och benen på mig och att det rann blod ur såren. Utanför satt två tjejer som inte kommit in på festen och väntade i en Mustang från 1968. Nikki! skrek de, Sin tyr var lät jag alltid nycklarna sitta i bilen vid den tiden -och det gör jag fortfarande- Så hoppade jag in i Porschen och satte iväg nedför backen. Mustangen sprätte i gruset och de satte efter mig. Jag tryckte gasen i botten tills jag skakat av mig dom, och när jag gjorde det kastade jag plötsligt mot instrumentbrädan, Jag hade kört rätt in i en telefonstolpe. Den stod bredvid mig inne i bilen i det krympa passagerarsätet. In det hade suttit någon där hade personen huvud blivit krossat. Jag steg chockad ut bilen och stod framför den rykande skrothögen som varit min älskade. Den var totalkvaddad, helt förstörd. Tjejerna som jagade mig var borta och hade antagligen blivit ännu räddare än jag. Och jag var ensam – naken, blodig och dimmig. ”

”Sedan lyfte han (Ozzy) på klänningen tog tak om kuken och pissade på trottoaren. Utan att ens titta upp på sin enorma publik – alla i turnésällskapet tittade på, medan de gamla kvinnorna och familjerna låtsades att de inte gjorde det – gick han ner på knä så att klänningen släpade i pölen och slickade upp det. Han stack inte bara ut tungan och rörde vid det, han slickade flera gånger, i långa, noggranna drag, som en katt. Sedan ställde han sig upp med glödande block och munnen blöt av urin och tittade rakt på mig. Gör om det Sixx!”

”Människor suger, det gör inte musik”

”Det här är rätt hårda grejer sa langaren. Langaren log mot mig med stora, ruttnande tänder, Det är lugnt, jag är gammal i gamet sa jag till honom. – Du ser jävligt risig ut polaren, vill du att jag ska göra det åt dig? Ja, det skulle vara fintHan rullade upp ärmen på min tröja och la en gummislang runt överarmen på mig. Han höll den spänd medan han fyllde kanylen och tryckte in nålen i armen på mig. Heroinet rusade genom venerna och så for det exploderade i hjärtat på mig insåg jag att jag hade gjort bort mig igen. Jag skulle aldrig ha låtit någon annan sätta silen. Nu var det kört: Jag skulle lämna in. Och jag var inte redo. Jag hade fortfarande saker kvar att göra, fast jag kunde inte komma ihåg exakt vad. Jaha. Jävlar.

Jag hostade, jag fick kväljningar, jag hostade igen. Jag vaknade och rummet såg ut att vara upp och ner. Jag låg över langarens axel och han bar ut mig genom dörren som en gammal sopsäck. Jag fick kväljningar igen och spyorna rann ur munnen på mig. Han släppte ner mig på golvet. Jag var blå över hela kroppen, hade is i byxorna som Andy hällt ner där i ett försök att väcka mig och stora märken över armar och bröst efter att ha blivit slagen med ett basebollträ. Det var langarens idé, han trodde han kunde chocka upp mitt system igen med smärta. När den metoden inte fungerade hade han uppenbarligen bestämt sig för att kasta mig u soptunnan bakom huset och lämna mig att dö. Men sedan kräktes jag på hans skor. Jag levde. Det betraktade jag som kvällens andra alla hjärtans dag-present Jag lärde mig förstås inte min läxa. Ingen i bandet verkade någonsin lära sig sin läxa, oavsett hur många varningar Gud gav oss. Två kvällar senare var jag igång igen.”

”Jag hade nästan tillbringat ett år på vägarna och försökt hålla mig nykter för att vara rätten till lags, och nu när jag satt i fängelse uppmuntrade vakterna mig till att dricka”

”Vi tänkte bara igenom något när (A ) det var för sent eller ( B ) någon hade blivit allvarligt skadad”

”På min tid var inte balbandet gjort av ståltråd. Det var riktigt rep, några millimeter brett. Det liknande mest bindgarn och vi använde det till att binda om höet. Vi använde det också till att hänga min storebror. Min lillebror, Tim och jag gjorde en halvmeterstor ögla i repet och höll ihop den med en löpknut Jag kastade öglan över en på en ek och knöt fast den andra änden runt stammen. Tim letade upp en femliterstunna i ett skjul och ställde den under den nerhängande snaran. Sedan tvingade vi vår äldre bror, Frank, att ställa sig på tunnan, la snaran om hans hals och försäkrade oss om att den satt åt ordentligt. Jag sparkade undan tunnan och vi tittade på när han dinglade fram och tillbaka. Vi var indianerna: Han var cowboy. Han skrek och kämpade när han hängde i luften och grep efter snaran och försökte lossa den. När vi blev trötta på att springa runt honom och hojta och tjoa gick Tim och jag in. – Var är Frank? – frågade moster Thelma. Thelma, som inte kan ha varit mer än en och femtio lång, var min mormors mest lojala dotter och bodde hos henne tills hon till slut gifte sig vid femtifem års ålder. – Därute – Tim pekade genom fönstret -Åh, jösses, - flämtade Thelma och sprang ut till trädet, lyfte upp Frank och drog av honom snaran. Jag var fem år gammal, jag skojar inte. Jag föddes B.A.D”

”Han var den värsta jävla hallicken till knarklangare någonsin och hade alltid partyhatten på”

”Vi hade sålt miljontals skivor och ändå var jag pank”

”Veckan därpå stod jag i köket och lagade middag åt Pamela (Andersson) och ungarna. Allt var tyst och lugnt igen, och vi delade ett glas vin medan jag drog fram en massa grönsaker ur kylskåpet. Jag letade igenom skåpen efter en wokpanna och kunde inte hitta någon för vårt jävla hembiträde spred fan ut våra matlagningsgrejer över hela huset. Jag var så nervig och spänd att jag, så fort minsta sak gick snett, började flippa ur som det vore världens undergång. Så när jag inte hitta woken började jag slå i skåpsluckorna och kasta grejer omkring mig som en liten unge som ropar på uppmärksamhet och hoppades att mamma ska komma och läsa alla hans problem. Så mamma – Pamela – kom bort, såg att jag var på det humöret och bara sträckte händerna i luften, - lugna dig, det är bara en wok – Men det var inte bara en wok, den betydde allt för mig. Hela min jävla sinnesfrid och mentala hälsa stod och föll med om jag hittade den där woken eller inte. Och att Pamela inte brydde sig om ifall jag hittade woken eller inte var som jag såg det, ett tecken på att hon inte respekterade mina känslor. ”

(Jag får inte plats med allt, med det som i princip händer är att Tommy får ett slag av Pamela efter hållet fast henne, han svarade med en likadan och gick sedan ut till trädgården med sin son för att titta på grodorna vid dammen)

”Vänd dig om Mr. Lee, röt de åt mig. Varför då? Vänd dig om! Det var som händelsen med Bobbie Brown igen. De här två poliserna tänkte gripa mig vad jag än sa. Om man måste vara två för att bråka, hur kommer det sig då att det alltid är jag som blir arresterad? Jag vände mig om och kände den kalla metallen smita åt kring handlederna och hörde sedan två klick. – Sätter ni handklovar på mig? Vad fan! Driver ni med mig? Sätt handklovar på henne också. Hon slog mig i ansiktet - - Det bryr vi oss inte om Mr. Lee. Men… ”

"Jag skulle nog inte hamna i fängelse, En timme senare kom poliserna ut ur huset, En av dem bar på en pistol från inbördeskriget som jag hade som prydnad på väggen och när jag såg den sjönk mitt mod. Jag förstod att de på något sätt skulle förvandla den där antikviteten till ett åtal för vapeninnehav, vilket skulle utgöra ett brott mot den villkorliga dom jag hade dragit på mig fyra år tidigare när jag packat ner en halvautomatisk pistol i min västa och dumt nog gått genom metalldetektorn på en flygplats med den"

" Tystnad är lika med döden"

"och om vi glömt någon, dra åt helvete" (Tacktalet i slutet)

"Jag var på väg uppför trappan för att lämna ungarna på första skoldagen när jag tittade upp och såg Nikki i profil där han stod högst upp. Det såg ut som en dröm jag ofta haft om honom. Det var ett år sedan jag sist träffat eller pratat med Nikki. Jag träffade honom högst upp på trappan och sa hej. Han nickade åt mig. -Går dina ungar också här?- Ja, de är precis där, i det klassrummet.-VIlken grej, våra ungar går för fan i samma klassVi var båda klädda i slacks och button down-skjortor. Det var ovant för oss, men vi ville inte att våra ungar skulle behöva känna sig generade över sina skitiga rockpappor. Nikki log mot mig och vi kramades. Det var spejsat: två killar som fan dödade hela världen tillsammans träffades igen på trappan till en jävla skola. Jag har aldrig varit här förut, sa jag till Nikki. Hur går man för att komma till klassrummet?

Han ledde mig igenom byggnaden och pekade ner genom korridoren. Jag sa att jag skulle komma tillbaka alldeles strax; jag ville bara försäkra mig om att min son kommit rätt och var nöjd. Nikki sa att han skulle vänta och att vi kanske kunde käka frukost tillsammans och om prata om gamla tider när jag var klar. Men jag stannade kvar hos Brandon i en halvtimme, för han var nervös och rädd. När jag kom tillbaka till entrén så var Nikki borta. Jag sprang ut ur byggnaden och stod på trappan och kollade efter honom. Han var borta Jag gick nerför trappan och kikade in genom fönstret till klassrummet för att försäkra mig om att det gick bra för Brandon. Och det gjorde det: Han satt där och skrattade åt någon. Jag gick närmare för att se vad han skrattade åt och fick se Nikkis son, Decker, ta av sig tröjan. En helt ny generation av Sixx och Lee - och Neil och Mars - Var på väg att släppas ut i världen"